Tova 1 år

I tisdags fyllde Tova 1 år. Den 5 september 2022 klockan 06:50 föddes min lilla Tossa och i tisdags, den 5 september 2023 fyllde hon ett helt år! Det känns helt otroligt konstigt att det redan gått ett år. Jag tyckte Dantes första år gick snabbt men Tovas har nog gått dubbelt så snabbt. Det känns verkligen som hon nyss föddes och nu firar hon sin första födelsedag. Ett år. Det känns så stort. Helt plötsligt klassas hon inte som bebis längre. Helt plötsligt är hon stor nog att få börja förskola (även om vi kommer vänta ett litet tag till) och stor nog att hon passerat alla rekommendationsgränser för vad hon får och inte får äta, huruvida hon får vistas i solen och så vidare. Plötsligt är hon ”ett stort” litet barn som förväntas tåla det mesta som man är så försiktig med när det kommer till bebisar. Inte för att jag varit så nojig med dessa gränser utan mera sett på mina barn som små versioner av stora barn och vuxna och tagit allt med en nypa salt och istället försökt tänka: ”sunt förnuft och lagom av allt!”. Men det faktum att hon nu passerat dessa åldersrekommendationer gör att det känns så mycket verkligare att hon faktiskt är stor. Hur sjutton blev min bebis stor så fort? Min lilla minsting! Jag blir ju verkligen lite extra känslosam när det är min allra minsta som blir stor. Troligtvis (man ska aldrig säga aldrig men högst troligtvis) är vi klara och nöjda med två barn. Så detta är högst troligtvis sista gången för mig. Sista gången jag fått uppleva den mysiga spädbarnstiden. Sista gången jag fått gosa med en liten bebis. Sista gången jag får bevittna mitt barn ta sina första steg och så vidare. Det är så speciellt det här med barn. Dante, som är mitt första barn kommer alltid vara den som ger mig ”mina första”. Han var min första graviditet, min första förlossning, min första bebis. Med honom fick jag uppleva att bli mamma för första gången. Med honom har jag fått uppleva alla ”första gången” stunder för första gången. Som första skrattet, första stegen, första tårarna, första orden, första utflykten och så vidare. Med honom får jag göra allt för första gången som mamma. Tova som är min sista är den som ger mig alla ”sista gången” stunder. Med henne är det sista gången jag får amma, sista gången jag får lyfta upp en nyvaken bebis som drar ihop sig som en söt liten räka, sista gången jag får blöta bebispussar av en vidöppen tandlös mun. Det är så jäkla fina stunder men så sorgligt på samma gång. En gång hörde jag ett citat. Där en förälder sa att det bästa med att vara förälder är att se sina barn växa upp och utvecklas för man får leva livet igen genom dem och vara stolt över sina barns steg i livet och känna denna oändliga kärlek. Men det värsta med att vara förälder är också att se sina barn växa upp och se dem blir stora och självständiga och lämna sina föräldrar för ett eget liv. Nu har jag ju långt kvar innan något av mina barn är stora och självständiga nog att börja lämna hemmet för sitt eget liv men för varje dag och år som går desto närmare det kommer vi ju och när man har små barn så rusar verkligen tiden iväg. Ett annat citat jag hört någonstans (fråga mig inte var för det minns jag inte) är ”med barn är dagarna långa men åren korta”. Med små barn som behöver en hela tiden så blir man trött och dagarna kan kännas långa och utmattande. Men helt plötsligt står man där på barnens födelsedag och inser att att ett år sprungit iväg i en rasande fart och man förstår inte vart det tog vägen för dagarna kändes ju så långa. 

I och med att Tova fyllt ett år så kliver vi in i en ny period och det är med både sorg och glädje. Jag älskar verkligen alla olika perioder i barnens liv vilket gör att det känns både sorgligt att lämna en period bakom sig för alltid men roligt att kliva in i en ny period. Först ut är spädbarnstiden som enligt mig är så himla mysig. För mig var den enkel med båda barnen och jag älskade spädbarnstiden med båda två. Både Dante och Tova var nöjda bebisar. Amningen fungerade problemfritt, båda sov gott oavsett hur eller var de var och båda var nöjda att bara hänga på och vara med där jag var och på det jag gjorde. Det var en lugn, skön och mysig tid. Full med bara massa gos med de små små kropparna och beundran av de söta små ansiktena med sina gulliga minspel i sömnen. 

Sen kom bebistiden. När de började vara mer vakna och nyfikna på världen men det var fortfarande rätt lugnt och mysigt med flera långa vilor om dagen och fortsatt amning. Det var ju även under den här tiden man fick uppleva alla de här gulliga första sakerna som första leendet och första skrattet. Man började utforska världen tillsammans med dem istället för att bara kramas och gosa med en mestadels sovande bebis. Man började uppleva saker tillsammans med sitt barn när man lät dem börja smaka på mat och träna på att sitta och krypa. Det blev liksom en lite mer aktiv men ändå fortfarande mysig period. Bebistiden har verkligen varit helt ljuvlig med båda två. Jag har nämligen fått äran att få två bebisar som båda varit glada, nöjda och nyfikna vilket gjort livet lätt för mig och gett mig möjlighet att verkligen njuta.

Och nu kliver vi (igen) in i livet med en ”toddler”. Det är en mycket mer intensiv period än tiden med en liten bebis då det nu börjar bli rejält med fart på Tova. Det kryps eller springs runt överallt. Hon ska testa allt: öppna lådor, vända upp och ner på saker, kasta, klättra och känna på allt. Lugnet är slut men istället blir allt mycket roligare. Det är bus, och skratt och äventyr dagarna i ända. De första orden börjar komma och man får uppleva knasiga och roliga ord och ett större socialt samspel mellan henne och oss vuxna genom svar på tal, att hon förstår det vi säger och visar det genom att exempelvis vinka när vi ber henne vinka eller tittar på oss för att se om vi ska säga till igen när hon testar saker. Hon lär sig nya saker hela tiden och det är verkligen en spännande tid när man ser hur personligheten börjar växa fram sakta mak. Jag skulle säga att Tova just nu är i den fysiskt mest jobbiga perioden då hon inte kan gå utan stöd än utan behöver bäras så fort vi ska någonstans men ju större hon blir desto tyngre blir det ju att bära runt på henne. Det blir också tungt för att man inte kan sitta still någon längre stund för då är hon och slänger ut mjöl på köksgolvet eller sliter av locket på toaletten utan det är ett ständigt jagande. Men det är samtidigt så otroligt roligt att se hur hon börjar visa intresse för olika saker, vara nyfiken på mer saker och hur hon släpper fram sitt humör och visar sitt temperament. Man får verkligen se mer av en person än bara en liten söt bebis. Och sen vet jag ju att den fysiskt jobbiga perioden är kort. (Med Dante var den extremt kort då han var väldigt snabb med att lära sig nya saker och förstod och accepterade regler otroligt snabbt!). Snart går hon själv, snart (efter en period av konsekvent påminnande av regler) har hon lärt sig att hon inte får slänga ut allt ur alla lådor och så vidare. Då kan man börja slappna av mer igen. För vips kommer det säga så är hon lika stor som Dante är nu och så kliver hon in i ytterligare nästa småbarnsperiod. Den period som är minimalt fysiskt ansträngande men maximalt mentalt utmattande haha. Den period Dante är i nu. För han är i den ”äldre småbarnsperioden” där han börjat leka mer (enligt mig) roligare lekar än de i början småbarnslekarna som mest handlar om att undersöka leksakerna, skaka skallror, bygga torn, sätta formade klossar i rätt hål, köra bil och så vidare. Med Dante kan jag pussla, spel sällskapsspel, läsa roligare (mer djupgående) sagor, sporta, bygga mer avancerade saker, pyssla och så vidare. Han är även inne i en period av otrolig språkutveckling där hans språk gått från småbarns en- och tvåordsmeningar till långa fullständiga meningar och avancerade konversationer. Han förstår allt och kan prata om allt med ett enormt ordförråd men med ett litet barns tankar om världen vilket såklart leder till en hel del roliga funderingar och påståenden. Det som gör den period Dante är i just nu till en mentalt jobbig period är de tre miljarder frågorna varje dag. Det är ”varför” ungefär tusen gånger i timmen och varenda svar man ger bemöts med ytterligare ett ”varför”. Ibland blir det till och med ”varför” på frågor som inte har något svar och tillslut blir hjärnan bara så trött på alla frågor så man tror den ska brinna upp. Men trots att man är helt slut efter en dag av att bli konstant bombarderad med frågor så är det precis som de tidigare tre perioderna en otroligt härlig period. Jag älskar ju att han börjar bli så stor att han stundvis känns som en liten kompis. Att man kan spela spel och sparka boll och kolla film tillsammans och hur allt blir spännande samtal och roliga aktiviteter. Man får skratta så otroligt mycket och man blir så stolt varje gång han visar och berättar och man ser hur han lär sig och utvecklas hela tiden och hur hans förståelse för världen och empati för andra bara växer och växer. 

Så ja, ni hör ju, alla perioder har sina små jobbiga stunder men för det mesta så älskar jag varje period barnen befinner sig i för de är härliga på sina olika sätt. Och nu är jag illa tvungen att vinka hejdå till den lugna och mysiga bebistiden för sista gången men istället spenderar jag dagarna med en ettåring som är på toppen av utforskandet och busandet. Som är nyfiken, modig och full av fart och fläkt och en treåring som pratar om allt som finns att prata om och delar med sig av roliga tankar och tusen funderingar. Två små kompisar som leker, utforskar och lär sig om världen varje dag. 

Så grattis till mig som fått äran att bli mamma till två små underbara ungar och som får njuta av det underbara mammalivet som jag drömt om hela mitt liv. Men absolut störst grattis till min lilla Tova, Tovan, Tovis, Tovisen, Tova-Lovan, Tofflan, Toffsen, Toffisen, Toffa-loffan, Tossan, Tosslan, Toffslan, Toffiffee, Tok-Kerstin, Lill-Tjorven, Korvis, Donnan, Smulan och Hönan. Ja kärt barn har många namn. Och ja det stämmer verkligen. Hon har många smeknamn men gud så älskad hon är min lilla gullunge. Eller förlåt, min stora lilla gullunge. För nu är hon ju en liten ettåring, en stor tjej. Men hon kommer nog alltid vara min lilla skruttunge! Min lilla minsting! Men bara för att hon är minst betyder inte att hon inte är tuff. Hon är en riktigt cool tjej. Än kan mycket hända och personligheterna förändras vartefter de växer, utvecklas, lär sig och påverkas av samhället. Men när jag tittar på mina barn idag så är de typ varandras motsatser. Dante är en (för sin ålder) lugn och harmonisk kille som lyssnar in andra och känner av känslor. Han läser av situationer och visar hög emotionell intelligens. Han är väldigt blyg i nya situationer eller med nya människor vilket gör att han vill ha med sig en bekant vuxen när han ska göra nya saker. Han är väldigt försiktig, verkligen ingen våghals utan tar det säkra före det osäkra. Han sätter höga krav på sig själv och är rädd för att misslyckas vilket gör att han behöver en hel del stöd i att våga testa nya saker. Han är lättlärd och har en akademiskt fallenhet. Han behöver oftast bara se eller höra en sak en gång så minns han det. Han är uppmärksam och ser och minns detaljer som vi vuxna inte ens uppmärksammat. Han är boksmart, kan i princip varenda bok vi läst för honom utantill, kan räkna, skriva sitt namn och kan alla bokstäver. Hans höga intelligens gör att han ibland har lite svårt att låtsas och använda sin fantasi för han är så medveten om vad som är ”rätt” och rättar alla som säger fel men istället är han otrolig på att minnas fakta och memorera. Han är skötsam, hjälpsam och noga med att följa regler. Eftersom han är så väl införstådd med regler och har en fallenhet för språk så är han lätt att diskutera med. Han har nämligen en språktalang som gör att hans förmåga att uttrycka sina känslor men också förstå andras argument leder till att han nästan inte uppvisar någon trotts. För han accepterar ett nej som en fast regel som inte ändras och är förstående till förklaringen varför det inte kan bli som han vill. (Hur lyckligt lottad är jag som har en treåring som knappt nånsin trotsar?!). Han är en mjuk och känslig liten själ som lätt blir ledsen, sårad eller förnärmad men som i gengäld också är väldigt kärleksfull och omhändertagande mot andra. Dantes största intressen är bilar och andra fordon, böcker, att bada, pussel och spel samt naturen. 

Tova däremot är än så länge en tuffare tjej. Hon är nyfiken, social och modig. Hon är inte rädd att testa nya saker och hon är trygg nog i sig själv att sitta själv och plocka med leksaker eller krypa runt och undersöka världen själv. Hon är mer bestämd och testar mer gränser. När vi säger nej så försöker hon igen och igen tills hon själv tröttnar och väljer att göra något annat istället. Hon har bus i blicken och kan skratta åt oss om vi säger till henne eller flyttar bort henne från något hon inte får göra och gör det till sitt livs uppdrag att ta sig tillbaka till stället vi plockade bort henne ifrån.  Hon är inte särskilt blyg utan kör sitt race utan att fundera så mycket över saker och ting. Hon är bestämd och låter inte andra sätta sig på henne utan hon säger ifrån direkt hon inte är nöjd med något och gör sig hörd. Det är full fart på henne med massa energi och glädje. Men hon är inte på full speed konstant utan hon är också en riktigt gosegris som kan växla ner och som älskar att kramas, pussas och sitta i famnen och mysa. Hennes största intressen än så länge verkar vara böcker, musik och att bada. 

Nå nog med känslomässigt babbel om barnen och deras perioder och personligheter. Eftersom Tova fyllde år i tisdags firade vi naturligtvis henne här hemma. Vi hade ju släktkalas i lördags men på den rätta dagen firade vi igen, bara familjen. Vi sjöng för henne på morgonen och så fick hon öppna ett paket från oss som vi sparat och inte gett på lördagens kalas. Eftersom hon verkar vara intresserad av musik så fick hon en liten mini-keyboard. 

I onsdags var det dags för babysim igen. Tova var lika salig denna gång som förra. Som sagt så älskar hon vatten, både att duscha och bada. Hon simmade med armpuffar och dök från kanten utan några problem. 

I torsdags hade Tova ettårskontroll på BVC med både läkarkontroll och vaccin. Tova vägde in på 10,1kg och en längd på 72,6 cm. Bara för skojs skull jämförde jag med Dantes längd och vikt från när han var ett år för att se vem som var störst. När Dante var ett år vägde han 10,3 kg så det var i princip samma vikt men han var 78,1 cm lång så han var hela 5,5 cm längre än Tova vid samma ålder. Så han var längre men lite smalare då samma vikt fördelades på en längre kropp. Likaså såg jag på en bild även att Dante hade fått betydligt fler tänder än Tova vid samma ålder. Nu vid ett års ålder har Tova fyra tänder men Dante hade åtta. Motoriskt så gick Dante utan stöd vid ett års ålder men Tova har ännu inte tagit sitt första steg. Så det ska bli spännande att se om hon också snart tar sina första steg eller om hon väntar lite till. Jag jämför inte för att det ena skulle vara bättre än det andra utan bara för att det är kul att se hur lika eller olika de är i olika aspekter och för att minnas tillbaka. 

I torsdag var det även simdags för Dante. Tova kör ju babysim med mig på onsdagar och Dante kör minisim med Jesper på torsdagar. Jesper berättade att Dante var duktig och simmade massor själv med simkorv och att han vågade sig på att dyka ner själv under ytan. Kul att se framsteg!