Att lämna sitt hjärta utanför kroppen

I lördags gjorde jag någonting för första gången. Jag lämnade Tova hemma med Jesper medan jag gick ut och åt middag med Thess helt utan barn. Jag är ju nästan aldrig utan barn nu för tiden så det var ovant. Innan Dante började på förskolan när han var 1,5 år hade jag inte lämnat ifrån mig Dante särskilt många gånger. Från det att han föddes fram tills 1,5 års ålder var han i princip alltid med mig vart jag än begav mig och vad jag än gjorde. Gå på massage? Ja då sov han i vagnen. Ut och äta på restaurang? Ja då var han med och åt. Hänga med kompisar? Ja då var han en i gänget. Anledningen att jag nästan aldrig lämnade honom med någon annan utan hade honom med mig hela tiden berodde på tre orsaker: 

1. Jag ville ha honom med mig. Jag älskade (och älskar fortfarande) att ha med mig barnen på saker. Jag vill spendera tid med mina barn, jag vill dela hela livet och alla upplevelser med dem och jag vill ta tillvara på varje minut med dem. Både en och en och båda tillsammans.

2. Vi har inga släktingar riktigt nära så vi har i princip inga barnvakter så istället kånkar vi med oss barnen överallt i den mån det går.

3. Jag ammade honom dagtid tills han var ca 1,5 år och nattetid tills han var 1 år och 8 månader vilket är omöjligt för någon annan att ersätta när jag är borta. 

På grund utav ovan nämnda anledningar så tog det länge innan jag lämnade honom med någon annan en längre stund för första gången och även efter att plåstret var avrivet så hände det fortsättningsvis inte jätteofta av ovan nämnda anledningar. När han var 1,5 år började han förskolan så då lämnade jag ju honom där varje arbetsdag men utöver det så var han i princip alltid med mig. Vi har haft barnvakt för Dante några få gånger men då har det alltid bara handlat om några timmar åt gången, som mest ungefär 8-10 timmar i sträck vid Tovas förlossning. Det har aldrig varit till exempel att Dante åkt till en släkting och bott där en helg eller så. Sen Dante slutade amma så började jag och Jesper dela lite mer på tiden. Från att jag hade med mig Dante överallt hela tiden så började Jesper ta Dante lite nu och då. Antingen att Jesper tog med sig Dante när han åkte iväg på ärenden eller att Dante stannade hemma med Jesper medan jag åkte iväg och roade mig. Inte för att jag inte ville vara med Dante utan för att Jesper också skulle få mer egentid med Dante och jag skulle få möjlighet till lite egentid också för den mentala hälsans skull. För det är slitigt att vara småbarnsförälder. För hur mycket man än älskar sina barn och vill vara med dem så kan man ju inte sitta fast på varandra 24 timmar om dygnet alla dagar i veckan. Så efter 3,5 år (men egentligen aktivt bara 2 år då den första tiden var han bara med mig) med små korta stunder ifrån Dante så har jag vant mig vid att inte ha honom vid min sida jämt. Jag saknar honom alltid oavsett om vi är ifrån varandra 20 minuter eller 3 timmar men jag är trygg med att lämna honom med nära och kära som känner honom väl. För jag vet att han tycker det är roligt, han kan prata om berätta om något känns knasigt och han förstår att jag kommer tillbaka. Tova däremot är fortfarande så liten och har inte alls samma förståelse för att jag kommer tillbaka, samma utbyte i form av att hon tycker det är roligt eller förmåga att tala om saken satt att hon ammar mycket både dagtid och nattetid så henne har jag inte lämnat ifrån mig än. Ja förrän i lördags då. För samma punkter som orsakat att jag lämnat ifrån mig Dante väldigt lite under åren som gått gäller ju även för Tova nu. Jag vill ha henne med lika mycket som jag vill Dante, vi har dåligt om barnvakter och jag ammar henne. Så fram tills i lördags har jag aldrig lämnat Tova ifrån mig mer än typ att Jesper eller någon av mina släktingar haft henne medan jag åkt och hämtat/lämnat något/någon och därmed varit borta max en timme. Men i lördags, efter att jag haft henne i min mage i 9 månader och sedan med mig i min famn i 10 månader lämnade jag henne hemma med Jesper och Dante mellan ca 16:00-22:00 medan jag gick ut för en barnfri kväll med Thess. Självklart saknade jag båda mina små älsklingar något otroligt men det var också så otroligt skönt och roligt att bara sitta i lugn och ro och äta, dricka och prata ostört i flera timmar utan att behöva springa upp och fixa med tusen sysslor som barnen behöver av en. Så nu har jag lämnat ifrån mig Tova en längre stund för första gången. Så medan Jesper nattade två barn sippade jag på en drink, åt musslor och snackade om precis allt mellan himmel och jord med Thess. Ovant men härligt! Men ja, att åka ifrån sina barn är lite som att lämna hjärtat utanför kroppen och åka iväg. 

I söndags var jag, ovan som jag är av att vara ute sent och dricka alkohol m, ganska trött så det blev en lat dag där vi inte gjorde mycket. Dante och jag pysslade lite, det var väl höjdpunkten. Frukost bestod av äppelcrumble (nyttig version av äppelsmulpaj), lunch blev basilikakycklingpasta med mozzarella och middag mexikanskt ris med nachochips, gräddfil och tacosås. Jag testade även göra en nyttig grön ärtsmoothie till mellanmål. Den blev helt okej, fräsch men ganska mycket smak av ärtor och avokado. Det kunde varit mer smak av mangon så skulle den nog varit ytterligare lite godare. 

Igår körde jag en rejäl storstädning av huset. Hela huset plockades i ordning, det dammtorkades, dammsögs, kördes några maskiner tvätt, några maskiner disk och så vidare. Hela huset blev så rent och fint! Utöver storstädning största delen av dagen tog vi i familjen Hagström-Säberg en sväng till stranden för ett dopp i sjön. Vi badade och plaskade en god stund innan vi återvände hem för lite middag: Grillad ryggbiff med ugnsrostad nypotatis, bearnaise och sallad.

Idag kom Thess, Ellen, Sofie, Melker och Elsa över till oss på en liten playdate. Dante och Melker fick leka oavbrutet i flera timmar, småtjejerna Tova, Elsa och Ellen fick busa och upptäcka varandra och vi vuxna fick sitta och prata om ditt och datt medan vi åt lunch. Jag bjöd på kycklinggryta med parmesan och klyftpotatis till lunch och persikopaj med kolasmul till fika. Så himla härligt och trevligt att barnen får leka och skapa kompisband och träna på sitt sociala samspel samtidigt som vi mammor får tid att prata av oss med varandra. Det är välbehövligt!