Mina två skatter

 Ny månad, nya böcker! De frontade böckerna i Dantes rum har nu varit framme i en månad så jag kände att det är dags att rotera böckerna lite och byta ut dem mot ett nytt blandat gäng. Denna gång blev det: Kattskrället, Mamman och den vilda bebin, Törnrosa, Sagan om den underbara familjen kanin och monstret i skogen, Sagan om flodhästen och Vem bestämmer?

Nya böcker är inte allt. Igår storhandlade Jesper så nu är skafferi och kyl rejält påfyllt och redo för lite rolig matlagning igen! Det är ju tusen gånge roligare att laga mat om det finns rätt och bra råvaror att använda sig av. 

I övrigt har vi bara tagit det lugnt idag. Dante har varit en sväng på förskolan. Då passade jag och Tova på att vila och gosa lite. Lite egentid med lillan i lugn och ro. När jag sen hämtade hem Dante från förskolan såg jag till att få lite kvalitetstid med honom genom att vi först lagade fruktsallad tillsammans till mellanmål och sen byggde vi duplo och lekte med bilar. En ganska händelselös men mysig dag med min två älskade små charmtroll. Fy fan alltså vad jag älskar mina barn. Jag har typ konstant dåligt samvete för att jag tänker att jag kunde gjort något bättre för dem eller att jag kunde gjort något annorlunda vid konflikter eller liknande. Konstant saknad efter dem när de sover och konstant en ”klump” i halsen av tillbakahållen gråt för att jag älskar dem så mycket så det typ gör ont i min kropp. Det är galet hur mycket man kan älska några små personer men samtidigt som det känns som något obeskrivligt så är det också så självklart. Jag skulle göra allt för dem. Jag skulle offra mitt liv för att rädda dem. Dante och Tova är verkligen mina två största skatter i livet och jag hoppas jag ska alltid ska kunna ge dem det bästa av det bästa. En trygg, kärleksfull och rolig barndom och uppväxt där de känner sig älskade, stöttade och trygga både i sig själva och i sin relation till mig. 

Kommentarer

  1. Jaaaa, ens barn och även ens barnbarn är det finaste, viktigaste och dyrbaraste man har. Stora som små så är de det viktigaste.
    ...och ja...många ggr har man tänkt gm åren att varför sa jag så, varför gjorde vi så, eller varför gjorde vi inte så... men man hoppas och tror att ni alla haft det rätt bra ändå.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar