Älskade barn och förbannade trots

 De här senaste dagarna har gått i lugnets och återhämtningens tecken. Jag har haft en liten dipp de senaste dagarna och varit så ofantligt trött så det gjort ont i kroppen och jag har känt mig illamående av trötthet. Jag vet inte varför eftersom jag inte sovit markant sämre än vanligt eller så. Kan vara att de första månadernas post-partum hormoner lagt sig och kroppen börjar stabilisera sig efter förlossningen. Det kan också vara att vintermörkret börjar göra sitt. Eller så kan det vara hormonerna då jag nyligen börjat på p-piller igen. Eller så är det helt enkelt bara en trött period. Kvinnans kropp reagerar ju väldigt olika genom menscykelns olika faser. Vem vet inte du, vem vet inte jag. Vi vet ingenting nu, vi vet inget idag. 

I alla fall, eftersom jag haft några sjukt trötta dagar så har vi inte gjort någonting speciellt alls. Mest bara överlevt dagarna. Dante var på förskolan i torsdags och efter förskolan öppnade vi kalendrarna (Dante fick pixiboken Piff och Puff samlar nötter och ett par fingervantar. Tova fick ett par vintervantar), vi läste kapitel 15 i adventsboken och tittade på film. Tomtenissens uppdrag var att skaffa sig lite julkänsla genom att läsa en julsaga så det gjorde vi också. När Jesper kom hem tog han hand om barnen så jag fick vila, lagade god mat och gav mig massage. Så himla välbehövligt! 

I fredags var Dante hemma från förskolan så då fick jag anstränga mig lite mer även om jag fortfarande var väldigt trött. Vi åt en riktigt lång frukost medan vi tittade på julkalendern och öppnade sedan kalendrar (Dante fick pixiboken Peter Pan och boken Super-Charlie och spökfällan och Tova fick boken Julia äter allt). Vi spelade lite spel, lade lite pussel, tittade på film och läste en massa böcker samt kapitel 16 i adventsboken. Dante lekte också en hel del själv. Han har blivit riktigt duktig på det på senaste tiden! När Jesper kom hem tog Dante, Tova och jag ett bad där Dante busade och stolt visade hur han dök gång på gång. Han stoppade hela huvudet under vattnet och tittade under vattnet och berättade vad han såg på botten samt tränade på att flyta. Och Tova, ja hon njöt för fullt, så tillvida att hon somnade i badkaret. Gullfian! Så hon låg och sov i min famn i det varma vattnet tills det var dags att kliva upp för att vattnet började bli kallt, fingrarna började bli russin och magarna började kurra efter mat. Då fick jag väcka henne så Jesper kunde klä på henne medan jag och Dante duschade av oss efter badet. 

Jesper hade under dagen blivit bjuden på jultallrik på jobbet och fått ta hem rester så vi åt julmat till middag. Med bland resterna fanns även lite efterrätt i form av chokladmousse med hallonsås. Mycket mysigt och skönt att slippa laga mat när man inte är på topp. Kvällen avslutades med massage och snacks framför På Spåret. 

Idag har vi fortsatt i samma anda som torsdagen och fredagen. Det vill säga bara hängt hemma med diverse små aktiviteter för att roa Dante och aktivera Tova lite. Öppning av kalendrar (Dante fick pixiboken Coco, en liten leksaksbil, en tandborste med timglas och tandkräm och Tova fick en tandborste), lek med bilar, massa bokläsning inklusive kapitel 17 i adventsboken, massa pussel och byggande av tågbana. I tröttheten hade tomtenissen glömt att lämna ett brev igår (så jag sa att han nog hade varit upptagen med att jobba och inte hunnit skriva brev när Dante konstaterade att han inte fått något brev) men idag hade han lämnat ett brev där han skrivit att han tyckte vi borde julpyssla lite. Så det gjorde vi. Dante och jag pysslade ihop en liten tomte och två små stjärnor som man kan hänga i granen. De är inte helt klara än för de måste torka innan de kan sättas ihop helt så bild får ni se en annan dag!

När kvällen närmade sig öppnade ’Dantes kök’ och Dante hjälpte mig att göra köttbullar, potatismos och brunsås till middag och när ungarna var nattade mumsade Jesper och jag på vitlöksbröd och tittade på säsongsavslutningen av Så mycket bättre. 

Dante som alltid varit en väldigt skötsam kille som varit väldigt duktig på att lyssna på vad vi säger, följa regler, samtala med oss, göra som han blir ombedd och så vidare har nu kommit in i den ”ljuvliga” treårstrotsen. Han är fortfarande en väldigt duktig och väluppfostrad liten kille som följer regler och sköter sig. Han springer tillexempel aldrig ifrån oss ute på stan, tjatar inte om att få varenda leksak han ser i butiken, slåss inte eller liknande. Han är också väldigt noggrann med att allt är på rätt sätt, hjälper gärna till med saker och är väldigt empatisk, snäll och mån om andra och uppmärksammar andras känslor. Men han har blivit så att säga lite ”selektiv” i sitt lyssnande och görande. Han har gått från att i princip alltid lyssna och göra som han blir ombedd till att lyssna och göra som han blir ombedd bara när han själv vill. Detta leder såklart till att det ibland blir strider mellan Dante och mig och Jesper. För ibland måste vi säga ifrån och sätta ner foten när han vägrar lyssna eller vägrar göra som vi säger åt honom. Och när det blir strider då hanterar Dante det med att uppvisa enormt starka känslor av frustration, irritation och besvikelse. Och detta yttrar sig genom illvrålenas illvrål. Jag är naturligtvis glad att han känner sig trygg i att våga visa sina känslor men man blir ju helt slut som förälder och ibland ifrågasätter man verkligen sitt föräldraskap. Men vi kämpar på och försöker gå en fin balansgång mellan att sätta ner foten och visa honom vad som är okej och vad som inte är okej och hålla fast vid våra regler och samtidigt vara accepterande och förstående för hans känslor och visa att det är okej att bli arg, frustrerad, besviken eller ledsen och att vi alltid finns där för honom att trösta, skydda och stötta. För känslorna är alltid validerade även om reglerna fortfarande består. Och jag vet ju också att det är sunt att han är trotsig, för barn ska ha perioder när de testar gränser och ”skriker och bråkar” för att lära sig vad som är acceptabelt och inte. Vad som är socialt accepterat och inte samt vilka regler som inte går att bryta och vilka som går att tänja på eller till och med strunta i helt. 

Vi har ju turen att Dante ändå inte är jättetrotsig jämfört med vissa barn jag stött på, på så sätt att han gör inte medvetet en massa hyss bara för att och han ”bråkar” inte och aktivt vägrar göra saker han blir ombedd att göra utan det är mer i den formen att han ”stänger av” hörseln och inte lyssnar när vi ber honom klä på sig eller sätta sig ner vid matbordet till exempel utan springer runt och gör en massa annat istället och ignorerar oss. När han då möter motstånd på sitt beteende och blir arg eller besviken så agerar han heller inte utåt fysiskt mot andra med att slåss eller liknande. Som mest kastar han ifrån sig sina leksaker (aldrig på nån utan ner på golvet) och skriker. Och när han väl lugnat sig så går det alltid att prata med honom om vad som blev fel, regler, känslor och konsekvenser. Men det blir ju ändå oftast minst ett utbrott per dag, oftast fler, och då kan jag komma på mig själv med att bli arg (för man blir ju så trött av att hålla på och försöka bemöta dessa starka känsloutbrott hela tiden, om och om igen). Och när jag blivit arg så får jag dåligt samvete. Oavsett om Dante märkt av min ilska eller om jag lyckats hålla den inom mig. För även om jag bitit ihop så har jag ju tänkt arga tankar. För så fort han kommit över sina känslor och striden är över så är han ju tillbaka till sitt vanliga otroligt genomsnälla, omtänksamma och helt underbart oskyldigt glada jag. Så när man ser bilder som den här ovan (som bara strålar oskyldigt lugn) eller bara är med honom och tittar på honom i verkligheten och ser hans lugna, trygga person och hans perfekta, söta lilla ansikte och ser hans snällhet och kärleksfullhet stråla så tänker jag bara ”Hur kunde jag någonsin vara arg på honom?”. Och det är ju en sån otrolig känslomässig bergochdalbana för mig som förälder. Att pendla mellan ilska och frustration i ett ögonblick till att vilja gråta av dålig samvete för man älskar sitt barn så mycket och inte vill att han ska behöva uppleva något ont någonsin. Varken stora hemskheter som krig och våld eller små vardagssaker som bråk och ledsna känslor. Så ja nu sover båda barnen, och jag som varit så trött de senaste dagarna borde passa på att sova men kan jag det? Nej för jag sitter och tittar på bilder på Dante och Tova och känner en våg av obeskrivbar kärlek blandat med dåligt samvete för alla de gånger man brustit i humöret eller inte känt att man räckt till antingen rent fysiskt för båda två samtidigt eller känslomässigt för att man varit trött och då för stunden oengagerad. 

Nej fy fan alltså, att vara förälder är jobbigt ibland men det är fan det bästa jag vet för fy fan vad jag älskar mina två underbara (och för mig perfekta) barn över allt annat i hela världen. Tova och Dante, ni är bäst! Bäst för att ni är just ni! Mamma älskar er alltid! Oavsett om jag är arg, ledsen, glad, pigg, trött, engagerad eller oengagerad.