Lilla T är här!

Vet ni vad?! Nu är jag och Jesper tvåbarnsföräldrar. Igår, måndagen den 5 september föddes nämligen Dantes lillasyster. Jag tänkte att jag skriver min förlossningsberättelse precis som jag gjorde med Dantes förlossning då jag vet att flera är nyfikna och vill veta och det är kul för mig att ha det sparat någonstans där man kan titta tillbaka. Men om det är någon som tycker det är äckligt med lite detaljer om människokroppen eller förlossningar så bör man inte läsa detta. 

Om vi ska ta det ända från början så ”startade” allt utan att det egentligen startade i onsdags förra veckan. Jesper var på jobb, Dante var på förskolan och jag satt hemma på köksgolvet och sorterade bland Dantes gamla urväxta kläder. När jag ställer mig upp för att hämta några grejer så känner jag hur det blir blött i trosorna. Det blir ganska rejält blött och känns ungefär som om någon hällt en deciliter vatten där. Jag vet att det är supervanligt med ”gravidinkontinens” det vill säga att bäckenbotten är försvagad på grund utav det stora trycket från bebis både på urinblåsan och på bäckenbotten så att man lätt kissar på sig speciellt vid ansträngning av bäckenbotten så som tunga lyft, hopp, spring, nysningar och skratt. Men jag har inte haft några större problem med detta tidigare under graviditeten, jag kände mig inte kissnödig och jag hade inte gjort någon ansträngande. Jag bara gick ju helt vanligt. Jag gick i alla fall på toaletten, bytte trosor och fortsatte med mitt sorterande. Men bara några minuter senare så känner jag hur det blir blött igen. Rejält blött. Jag blir fundersam då jag inte var kissnödig och ju just hade varit på toaletten. Jag går till toaletten för att kolla läget. Jag ser ingenting som skulle kunna tyda på att det skulle vara rikliga flytningar utan det är bara blött och det luktar inte urin utan det luktar bara lite lätt som saltvatten. Typ havsvatten. Jag började därför fundera på om det var vattnet som gått. Det är ju inte alltid vattnet kommer med ett splash som på film utan ibland sipprar det lite i taget. Jag byter i alla fall kläder och tänker att jag ska avvakta en stund och se vad som händer. Men det händer igen, och igen. Nu är jag övertygad om att det nog måste vara vattnet som gått men i den sipprande versionen så det sker när jag ställer mig upp och börjar gå. Jag ringer förlossningen där en barnmorska ber mig ta på en binda och avvakta i 2 timmar för att se om det kommer mera vatten. Jag meddelar Jesper om detta så han kan förvarna Lotta om att det kanske kan komma behövas barnvakt om ett tag då hon har lite restid innan hon är i Norrköping och kan ta Dante. Klockan går, jag åker och hämtar Dante från förskolan och medan jag är iväg börjar jag få värkar. De är svaga och jag kan lätt fortsätta med det jag håller på med och fortsätta livet som vanligt men jag känner av dem och jag känner igen hur de kändes när värkarna satte igång i början av Dantes förlossning. Jag ringer därför Jesper och säger att det är igång så han får ringa hit Lotta. Jag ringer återigen till förlossningen som säger att jag ska avvakta tills värkarna blir lite mer regelbundna och sedan ringa igen. Jesper kommer hem, Lotta kommer över till oss och värkarna totalt dör ut. Från att ha haft 7 värkar på 30 minuter så blir det under eftermiddagen och kvällen glesare och glesare mellan värkarna. I samband med detta tycker jag lilla donnan i magen rört sig mindre än vanligt så jag ringer en tredje gång till förlossningen och berättar att det inte kommit mera vatten, att värkarna dött ut men att jag inte längre känner bebisens rörelser som jag brukar. Hon säger att vi ska komma in på en kontroll så Jesper och jag åker iväg. 

Väl på sjukhuset kollar de bindan för spår av fostervatten, tar ett urinprov, gör en CTG-kurva, gör ett vanligt ultraljud, ett vaginalt ultraljud och en gynundersökning. Bindan är i princip helt torr, urinprovet visar högre halter av nitrit så det skickas iväg till labb för odling, CTG-kurvan och ultraljudet visar att lillans hjärta slår jämt och fint, gynundersökningen visar att vattnet inte gått och att livmodertappen är lång och hård och därmed inte påverkats det minsta av några värkar. Vi får beskedet att lillan mår bra och att det jag trodde var vattnet nog bara var extremt vattniga flytningar och att vad som kändes som värkar troligtvis bara var på grund utav att jag troligtvis hade en urinvägsinfektion som jag själv inte visste om att jag hade. Urinvägsinfektion kan orsaka sammandragningar under en graviditet så det kanske även kan orsaka lätta förvärkar. Men de ville ändå dubbelkolla så de sa att de skulle boka in en tid för tillväxtultraljud och höra av sig till oss med tid. Vi åker hem igen. 

Under natten kommer värkarna igång igen. Men de är svaga (jag kan andas mig igenom dem) och väldigt oregelbundna både i hur långa de är och hur lång tid det är emellan dem. Detta pågår hela torsdagen. Fredagen den 2 september får jag min bokade tid för tillväxtultraljud. Väl där konstaterar de att tösen växer precis som hon ska och att alla flöden och värden är perfekta. Så jag får åka hem och invänta att något ska hända. På eftermiddagen ringer de från förlossningen och meddelar att resultatet av odlingen visar att jag har urinvägsinfektion. Jag får antibiotika utskrivet och återigen bekräftat att värkarna högst troligt beror på just urinvägsinfektionen och inte att förlossningen skulle vara nära. 

Lördag 3 september börjar värkarna jag haft sen i onsdags att bli både tätare och kraftigare (så att jag stannar till och får fokusera på andningen och att försöka slappna av när de kommer). Detta pågår under hela lördagen och söndagen och jag känner hur jag blir tröttare och tröttare i kroppen och får mer och mer ont i ryggen av att dag ut och dag in ta emot värkar och jag känner hur jag blir sämre och sämre på att hantera smärtan ju tröttare jag blir.

Natten mellan söndag och måndag väcker Dante mig vid 01:30 tiden och jag kliver upp för att natta om honom. När han somnat om och jag kryper i säng just innan 2 börjar plötsligt värkarna jag haft i flera dagar att explodera i styrka. Det går från att jag kan hantera dem rätt diskret till att jag börjar gråta och vill skrika rakt ut på bara några sekunder. Eftersom jag är osäker på om det är förlossningen som äntligen är igång på riktigt eller om det bara är de urinvägsinfektionstriggade värkarna som tillfälligt är starkare så försöker jag andas mig igenom dem ett tag. Men tillslut går det inte längre och jag väcker Jesper som ringer efter Lotta, jag ringer förlossningen som säger att vi kan komma in och i väntan på Lotta som ska vara barnvakt åt Dante så står jag lutad över soffans armstöd med en varm vetekudde på ryggen och andas mig igenom värk efter värk. I väntan på Lotta kommer värkarna supertätt men jag tycker styrkan avtar och jag kan hantera dem bättre och bättre igen. Vid 04:20 är Lotta hos oss och vi åker i alla fall in till förlossningen. 

Vi får komma till ett undersökningsrum där barnmorskan efter en CTG kurva och en gynundersökning konstaterar att jag efter 2 timmar och 20 minuters värkarbete hemma är minst 6 cm öppen så de skriver in oss och vi får ett förlossningsrum. Jag byter om till sjukhuskläder och börjar testa använda lustgasen lite. Jesper går ut till bilen för att hämta väskorna och när han kommer tillbaka in igen uttrycker jag att jag mår illa. Barnmorskan vill då göra en till undersökning för att kolla om illamåendet beror på lustgasen eller på att bebis kommit så långt ner i bäckenet att det trycker på och orsakar illamåendet. Detta eftersom jag uttryckt under tidigare träffar med barnmorskan på mödravården att jag hade goda erfarenheter av epidural under förra förlossningen och nog ville ha det igen under denna. Barnmorskan konstaterar då att jag på den korta tid det tagit oss att göra oss hemmastadda i förlossningsrummet har öppnat mig ytterligare och nu är 8 cm öppen. Utifrån informationen om att det gått så snabbt och därmed med förhoppningar om att det ska fortsätta gå snabbt så väljer jag att inte ta någon ryggbedövning utan fortsätta använda bara lustgas. Detta eftersom det bara är 2 cm kvar till krystfasen och under krystfasen hjälper ändå inte ryggbedövningen längre så det känns onödigt att ta en bedövning som innebär ett stort stick i ryggen för att hantera en smärta som med tur kan vara över på några minuter. Speciellt eftersom jag är så pass nålrädd.

Barnmorskan börjar istället försöka sätta en PVK på mig. En infart i armen för att kunna ge medicin rakt in i blodet vid behov då de vill att man har en ifall det skulle behövas helt plötsligt. Men mina blodkärl bara spricker varje gång hon försöker. På fjärde försöket lyckas hon sticka mig utan att blodkärlet spricker och lägger in pvk:n. (PVK:n kom för övrigt aldrig till användning då jag inte behövde något dropp eller några mediciner som sist då jag fick både värkstimulerande dropp och antibiotika i den och jag lyckades under en krystvärk slita ut nålen ur handen utan att jag märkte det själv så blodet forsade). Hon går sedan ut för att låta oss vara ifred. Jag tar ett par värkar som för varje värk blir kraftigare och kraftigare och sedan börjar jag känna ett tryck neråt. Jag skriker åt Jesper att larma dit personalen. De kommer in och kollar mig och jag är öppen 10 cm. Det händer verkligen hur mycket som helst på varje värk då det går så fort fram. Vattnet hade dock inte gått än så barnmorskan bestämmer sig för att ta hål på fosterhinnan. Samtidigt som hon tar hål på hinnorna så får jag en värk och det bokstavligt talat forsade fostervatten som om det varit syndafloden. Nu är jag alltså 10 cm öppen och vattnet har gått så barnmorskan meddelar att det är fritt fram att krysta. Denna del av förlossningen är ju delen från helvetet. Jag tycker värkarna gör skitont men där får man vila emellan. Under krystfasen så gör det både ont när man krystar och mellan krystvärkarna och man tar i så man tror man ska bajsa på sig. Jag har aldrig tagit i med så mycket styrka under någon träning eller något tävlingslopp någonsin som jag tog i när jag krystade. Ni kan ju tänka er att ni ska bajsa ut ett bowlingklot och det ska göras i rätt hastighet så det inte tar för lång tid så bebis blir påverkad men inte heller gå för fort för att undvika skador. Ingen vidare lätt match direkt. Jag tyckte ändå krystfasen gick bra. Allt gjorde ju så fruktansvärt jävla ont så det inte finns ord som kan beskriva det och det var så fysiskt ansträngande så man tror man ska svimma när som helst. Allt man vill är bara att ge upp och gå därifrån men det funkar ju inte riktigt så. Men det var helt klart en helt annan upplevelse än sist jag gick igenom det. Denna gång kände jag av krystvärkarna och fick därmed kontroll över när och hur jag skulle krysta. Förra gången kände jag inget naturligt tryck eller behov av att trycka på som alla barnmorskor alltid pratar om. Det berodde antagligen på en kombination av att jag hade epidural (ryggbedövning) som dämpade känslan och att förlossningen tog så lång tid så jag var helt slut när det väl var dags att krysta och helt enkelt var för borta och tagen för att hänga med i vad som hände. Nu kunde jag själv känna när det var dags, trycka på och därmed krysta mycket mer effektivt. Min barnmorska bad mig också ta bort lustgasen under krystfasen och helt enkelt bara fokusera på att trycka bort smärtan snarare än andas bort smärtan som man gör under öppningsskedet vilket gjorde att jag inte hade något annat val än att fortsätta trycka för att bli av med smärtan istället för att försöka ”fly” från den med hjälp av lustgasbedövning. Själva krystfasen tog väl ca 20 minuter, en rejäl skillnad mot Dantes 2 timmar. I jämförelse med Dante så hade denna lilla donna bråttom ut. Sett både till att hon föddes 12 dagar före sitt beräknade datum och att förlossningen gick snabbt. Men vi kan även lägga till det faktum att när trollungen bara var halvvägs ut, huvudet var ute men hela kroppen var kvar att krystas ut, så började hon försöka skrika. Hon gnydde flera gånger. Det har jag då aldrig hört talas om innan. Att någon försökt skrika innan den kommit ut helt. Klockan 06:50 föddes sedan vår lilla prinsessa. Jag fick själv ta emot henne med mina händer (och med hjälp naturligtvis) föra upp henne på mitt eget bröst. Det var en riktigt häftig känsla att få ta emot sitt eget barn och inte bara få henne upplagd på bröstet av någon annan. Till en början skrek hon inte riktigt utan hon mer gnydde men barnmorskan och undersköterskan bråkade lite med henne och kittlade henne och tillslut skrek hon ordentligt och fick upp fostervatten ur lungorna så hon behövde inte gå iväg och andas i motstånd. Jesper klippte navelsträngen och så var det klart. Vår lilla tjejja är nu en helt fristående individ. Efter att förlossningen var över undersökte de både mig och bebis. Jag hade fått 4 ytliga grad 2 bristningar som fick sys. I övrigt mådde både jag och lillan bra.  

50,5 cm lång och 3720 gram tung var hon när hon föddes. En liten köttbulle. Kortare än Dante som var 52 cm lång men rundare än Dante som vägde 3660 gram. 12 dagar tidig men helt klart redo för livet. Välkommen till världen och vår familj älskade Tova Ninni Charlotte Säberg! Du har varit så efterlängtad! 

Man brukar säga att ingen förlossning är den andra lik, ens för en och samma person och det kan jag verkligen skriva under på. Dantes och Tovas förlossningar kunde inte varit mer olika varandra. 

• Till att börja med så gick jag över 8 dagar med Dante utan några som helst tecken på att förlossningen ens var i närheten att börja. Jag hade inte en enda sammandragning eller förvärk eller någonting innan förlossningen startade från ingenstans med att vattnet gick med ett stort splash. 

• Med Tova så hade jag icke smärtsamma sammandragningar i några veckor innan förlossningen samt gick nästan en vecka med smärtsamma förvärkar (förlossningspersonalen trodde det berodde på urinvägsinfektionen men med tanke på att förlossningen startade efter 5 dagar med värkar så undrar jag inte i efterhand om det ändå inte var att kroppen förberedde sig inför förlossning snarare än på grund utav uvi:n). Vattnet gick aldrig av sig själv utan barnmorskan fick ta hål på hinnorna och Tova föddes 12 dagar före beräknat förlossningsdatum. 

• När Dantes förlossning startade var mina värkar ineffektiva genom hela förloppet och öppningsskedet gick extremt långsamt fram. Från det att vattnet gick och de första värkarna startade tog det ca 14 timmar innan vi åkte in till förlossningen och när vi kom in var jag bara öppen 3 cm och fick på nåder stanna kvar på sjukhuset för att vattnet hade gått och för att jag hade så ont så jag inte ville och orkade vara hemma längre. 

• När Tovas förlossning startade var värkarna väldigt effektiva och kraftiga från start och efter bara ca 2,5 timme åkte vi in till förlossningen och då var jag öppen 6 cm. 

• Väl inskriven på förlossningen med Dante (efter ca 14 timmar värkarbete hemma först) tog det ytterligare 10 timmar med värkarbete och med hjälp av massor av värkstimulerande dropp för att öppna mig 5 cm och komma till 8 cm öppen. Vid det laget var jag så trött och uppgiven över att det gått ett helt dygn och jag inte tycktes komma någonstans så barnmorskan tvingade själv undan hinnorna med fingrarna för att snabba på förloppet. 

• Väl inskriven på förlossningsavdelningen med Tova tog det just över 1 timme så hade jag gått från 6 cm till 10cm öppen. 

• När det väl var dags att krysta med Dante var jag så trött och slut i både kropp och själ så jag hade noll kraft att krysta. Dessutom använde jag både epidural och lustgas vilket troligtvis ledde till att jag inte kände det naturliga behovet av att krysta utan det gjorde bara ont när krystvärkarna kom men jag kände aldrig behovet att trycka på och inte heller hittade jag tekniken för hur jag skulle göra det effektivt. Krystfasen tog därför 2 timmar och höll på att sluta i klipp om jag inte hade fått panik och krystat ut honom med en enda krystvärk när jag hörde att de började förbereda för klipp. 

• När det var dags att krysta med Tova hade jag ont men jag hade inte hunnit bli så trött som sist. Jag hade ingen epidural och jag lade undan lustgasen och kände därför av krystvärkarna väl och hittade även känslan av att behöva trycka som alla alltid pratat om. Självklart gjorde det svinont och ibland tog rädslan för smärtan och för att spricka över och jag hade helst hoppat över att behöva göra det men eftersom jag hittade tekniken så krystandet blev effektivt så kände jag mig stärkt och man fick verkligen känslan av att vara en riktig powerkvinna eller superhjälte som kunde hitta sådana urkrafter i sig själv. Jag hittade också hur jag skulle slappna av och vila mellan krystvärkarna vilket dämpade smärtan något så man kunde samla ork inför nästa krystning något jag aldrig lyckades med Dante utan där gjorde det ont konstant i 2 timmar utan vila. Krystfasen med Tova blev ungefär 20 minuter i jämförelse med Dantes 2 timmar vilket gör en jäkla skillnad. 

• Med Dante lade de upp honom på mitt bröst och jag minns i princip bara att jag grät av både smärta och lycka och klamrade mig fast vid honom. Jag minns inte hans skrik för jag var så borta och slutkörd. 

• Med Tova var jag mycket mer med och i kontroll och jag kunde ta emot och föra upp henne på mitt bröst själv vilket var en otroligt häftig och mäktig känsla. 

• Med Dante stannade vi 2 dygn på BB både för att det var vårt första barn och det kändes spännande, mysigt och tryggt att vara kvar på BB ett tag och få stöd men också för att vi var tvungna då det var långdragen vattenavgång så de ville göra kontroller på Dante var sjätte timme i 36 timmar. 

• Med Tova så hade vi ju Dante hemma med sin farmor och vi kände att vi hade koll på läget med barn så så vida både Tova och jag mådde bra så ville vi hem så fort som möjligt till vår saknade Dante och till lugnet i vårt eget hem. Så vi stannade bara de 6 timmar vi var tvungna att stanna eftersom de skulle göra lite obligatoriska kontroller på Tova tidigast 6 timmar efter förlossningen innan hon fick skrivas ut och åka hem. Så 06:50 var hon född och ca 14:00 åkte vi hem från sjukhuset. 

Båda förlossningar var fantastiska såklart, de var häftiga och mäktiga och de har gett mig mina två underbara barn. Men om man jämför dem med varandra så är de som natt och dag. Dantes var tung på grund utav att den var så långdragen och både värkarna och krystvärkarna var så ineffektiva. Den var präglad av en smärta som kändes som den aldrig skulle ta slut men det gav mig och Jesper också tiden att bara vara i varandras närvaro och gå igenom en sån häftig stor sak tillsammans. Jag kände mig ompysslad av både Jesper och personalen på sjukhuset och den var mellan stunderna av smärta väldigt mysig. Tovas förlossning var inte alls särskilt tung men den var mer intensiv i sin smärta då det gick så fort och alla värkar var så effektiva. Jag hann inte med någon bedövning så jag fick aldrig någon tid för vila men istället var förlossningen över väldigt snabbt och jag kände mig stärkt och kraftfull. Lite utav en revansch mot maktlösheten jag kände första gången. 

Väl hemma möttes vi av Lotta som hade köpt både tårta och lite presenter till oss. Vi landade i soffan och njöt av att vara hemma med vår lilla prinsessa. Dante låg och sov sin lunchvila men när han vaknade fick vi äntligen bevittna första mötet mellan syskonen. Dante var nästan som lite förlägsen eller generad när han kom fram tassande och tittade på Tova. ”Vem är det?” Frågade han och kröp upp och satte sig bredvid mig och Tova. Vi berättade att det var lillasyster från magen. Han kände lite försiktigt på hennes ena hand och ena fot. När vi frågade om han ville pussa henne så pussade han henne i pannan och när vi frågade om han ville hålla i henne nickade han. Han satt i soffan och vi lade Tova i hans knä men då vågade han inte riktigt hålla i henne utan tittade bara på henne när hon låg på hans ben. Goa, fina lilla storebror. 

Idag är Tova en dag gammal och vi har varit hemma och myst hela familjen och bara fokuserat på att alla ska få landa i sina nya roller som tvåbarnsföräldrar, storebror och ny i världen. Och Dante är så otroligt duktig i sin roll som storebror. Han är så snäll och go och rar och verkar verkligen tycka om sin lillasyster. Redan innan hon föddes sa han ”Jag älskar henne, lillasyster” och nu när hon väl är här så lever han verkligen upp till det. Han vill hjälpa till och ta hand om henne och inkludera henne i allting. Han vill titta på när vi byter blöja, han vill ge henne nappen, han vill välja vilka kläder hon ska ha på sig och så vidare. Han vill också väldigt gärna leka med henne och kommer hela tiden med sina leksaker och ger henne och säger att hon får låna dem och han förstår inte riktigt varför hon inte leker med honom. Det är så fint att se och det gör lite ont i hjärtat när man ser på honom att han undrar varför hon inte kan leka tillbaka när han försöker starta en lek. Men vi försöker förklara att hon är liten och inte kan än men att de kommer ha jättekul tillsammans när hon blivit lite större och lärt sig leka. Han pussar på henne och kramar henne titt som tätt och passar på henne hela tiden. Så fort han hör att hon gör ljud ifrån sig så springer han fram till henne och tittar och frågar ”Vad är det Tova?”. Idag när hon grät en gång så sa han ”Hämta filten så blir det bra igen” och så sprang han till sitt rum och hämtade sin filt från sin säng och bäddade ner henne. Och en gång när hon gnydde och Jesper sa att han trodde hon var hungrig så kom han och ville hjälpa till att lyfta över henne till min famn samtidigt som han sa ”Nanna” vilket han kallade amma för när han själv var liten och ammade. Han vill ha koll på henne hela tiden och frågar efter henne om han inte ser henne och kan avbryta sin lek en stund för att gå iväg och sätta sig och bara titta på henne. Han visar verkligen upp en omtänksam och ansvarsfull sida. Lilla 2,5 åringen. Han är verkligen världens bästa storebror! 

Så som sagt vi har inte gjort något jättespeciellt idag eftersom det faktiskt bara är ett dygn sedan vi var på förlossningen och Tova föddes så både jag och Tova behöver få landa, läka och återhämta oss rent fysiskt och hela familjen behöver få landa i sin nya verklighet. Det vi har gjort idag är att på förmiddagen tog vi en liten promenad hela familjen så Tova fick premiäråka vagnen och Dante ville köra så det fick han göra. Och på kvällen fick Tova sitt första bad och Dante var självklart med och hjälpte till att bada henne. Vi vill verkligen försöka involvera Dante i så mycket som möjligt så han får känna sig stor och duktig och viktig så han inte känner sig åsidosatt eller utbytt nu när lillasyster kommit. Vi försöker också lösgöra tid flera gånger varje dag när en av mig eller Jesper aktivt leker med och fokuserar bara på Dante precis som innan Tova föddes så han känner sig sedd och inte bara ser att vi har fullt upp med Tova hela tiden och inte har tid för honom. Så han känner att hans vardag inte har förändras allt för mycket från hur den var innan. Vi är också noga med att påminna honom om hur mycket vi älskar honom och att han är världens bästa kille samt noga med att inte ”skylla” på Tova genom att tillexempel säga ”Nej jag kan inte komma nu jag måste göra si och så med Tova” utan istället säga till exempel ”Ja vi kan leka jag måste bara bli klar med det här först så kommer jag” så att inte Tova blir någon syndabock som han känner att ha snott hans föräldrar. Jag tror nämligen det är väldigt viktigt att vara extra tydlig med vår kärlek till Dante, att prioritera honom lite extra rent tids- och uppmärksamhetsmässigt samt var lite extra förstående med hans känslor (negativa som positiva) och därmed lite extra tillmötesgående, extra tålmodiga och extra följsamma nu i början. För det är ju en minst lika stor omställning för honom som för oss att få ett syskon. Det är ju inte så lätt att som tvååring förstå hela innebörden av att få syskon och vi vill ju absolut inte att han ska tro att vi inte älskar honom lika mycket som förut eller att byter ut honom. För han är fortfarande precis lika mycket älskad som innan och han är i våra ögon världens bästa kille som vi älskar över allt annat i världen.