Läs inte om kvinnokroppen gör dig kränkt

Nu är vi hemma igen efter en lugn och mysig vecka på Åland. Lördagen var den sista hela dagen där innan vi åkte hem på söndagen och dagen gick i matens och sällskapets tecken. Först åt vi lunchbuffé hos min mormor och morfar och sedan var vi bjudna på tre rätters middag hos min syster och hennes pojkvän på kvällen. De hade tagit in en kompis som är utbildad kock som lagade maten och det var så ofantligt gott! Kvällen avslutades med lite sällskapsspel och trevligt häng. 

I söndags åkte vi hem till Norrköping igen. Sen vi kom hem har vi bara varit hemma och vilat i väntan på lillasyster. Det är ju inte så hemskt länge kvar även om det vissa dagar känns som en evighet kvar. Jag börjar bli så ofantligt trött på att vara gravid nu. På ett sätt gillar jag att vara gravid. Det är verkligen en underbar och märklig känsla att kunna skapa ett liv och bära ett barn med min kropp. Det är ju något som bara hälften av världens befolkning kan. Det är så mysigt att känna sitt barns rörelser och börja knyta an till det redan innan födseln. Gravidmagar kan också vara väldigt vackra. Men utöver det är det så sjukt jobbigt att vara gravid. Det är ju inte bara mysigt och vackert utan också väldigt påfrestande för kroppen och psyket under väldigt lång tid. Första 3 månaderna mådde jag konstant illa och var tröttare än jag någonsin varit i mitt liv. Varenda rörelse var en kraftansträngning och jag gick runt som en zombie utan energi och ork till någonting och med en känsla av att behöva spy dygnet runt. Allt på grund utav den stora omställningen av hormoner i kroppen. När gravidhormonerna i kroppen börjat stadga sig en aning och illamåendet börjat lägga sig så mådde jag bra i några månader. Sen kom slutet. När allt bara är tungt och jobbigt. Magen är ivägen i varenda rörelse. Bara att vända sig i i sängen, kliva upp från sittande eller liggande, ta på sig skor eller kliva ur bilen är en ansträngning på grund utav den stora tunga magen som är ivägen. Jag orkar knappt röra på mig för pulsen är högre än vanligt och lungorna är ihoptryckta för att ge plats åt bebis. Sen är det ju inte bara lungorna som är ihoptryckta utan magsäcken och urinblåsan och alla andra inre organ har också fått ge vika för ca 50 cm och 3 kg människa så jag orkar knappt äta något fast jag behöver mat mer än någonsin, jag är konstant törstig och konstant kissnödig. Sova får man inte heller eftersom man måste upp och kissa var och varannan timme under nätterna och hur jag än ligger så gör det ont i kroppen. Jag kan nämligen inte ligga på rygg för då stryper den tunga magen den viktiga blodtillförseln i stora kroppspulsådern så både jag och bebis mår dålig och jag kan inte ligga på mage för det är ett stort bowlingklot ivägen. Alltså får man växla från sida till sida men på grund utav den, av graviditeten, ökade kroppsvikten så blir det mer tryck på lederna än vad kroppen är van vid så jag vaknar ett tiotal gånger per natt med ont i den höft vars sida jag ligger på för tillfället. Så man är trött både av dålig sömn, dålig kondition och tung kropp. Sen ska vi inte tala om halsbrännan och all vätska man samlar på sig. Knaprar jag inte medicin mot halsbränna med jämna mellanrum så brinner det i halsen och fötter, ben och fingrar har svullnat så jag både gått upp en skostorlek och fått hänga förlovningsringen i mitt halsband. Till på det så gör gravidhormonerna att alla leder i kroppen mjukar upp sig och blir lösare för att bäckenet ska kunna vidgas tillräckligt mycket inför förlossningen så bebis får plats att komma ut vilket leder till att jag har ont i svanskotan vilket jag känner av när jag sitter ner. Det känns ungefär som om jag skulle ha ramlat och brutit svanskotan. Den stora tyngden av magen och bebis huvud som trycker sig ner i bäckenet sliter också på ligament vilket gör att jag absolut inte kan springa. Som mest kan jag försöka jogga fram i någon valrossliknande löparstil, när jag går så vaggar jag fram som en anka och vid vridningar hugger det till i ljumskarna och gör ont. Jag har ständigt ömma och trötta fötter och ländrygg av all tyngd och den ökade kroppstemperaturen gör att jag känner mig som jag sitter i en bastu dygnet runt. Gör jag för snabba rörelser, är minsta lilla kissnödig eller hostar/skrattar till utan att spänna mig så kissar jag på mig på grund utav att tyngden neråt lägger så mycket press på bäckenbotten så den orkar inte hålla emot och det känns som mitt underliv ska vända sig ut och in av tyngden neråt och trycket från bebis som fixerar sig i bäckenet.  Och just det vi ska ju inte glömma det senaste tillskottet av härliga gravid-”symptom”. När huden på magen tänjs ut så bildas fantastiskt ”vackra” bristningar. Dessa bristningar kliar, svider och ömmar så jag tror jag ska bli galen. Tänk er att ha hela magen full av myggbett. Men när ni kliar på dem så sticker det som tusen nålar. Ja det är så fantastiskt glamoröst att vara gravid. Det har sina små mysiga och fina delar men nu, efter snart 37 veckor, så är jag så trött på detta så jag vill bara plocka ut lilltjejen NU. Det allra värsta är ju tyvärr inte allt det fysiska i sig själv. Utan det värsta är att det fysiska gör att jag mår blä. Och när jag mår blä så blir mitt tålamod betydligt mycket kortare än normalt. Och att mitt tålamod tryter går ju tyvärr ut över Dante och jag hatar det! Det är ju inte Dantes fel och jag får så sjukt dåligt samvete varenda gång jag varit en sämre mamma än jag skulle varit om jag mått som vanligt och inte som en överkörd val. Så nä nu är jag skapligt trött på att vara gravid. Sen ska jag säga att jag absolut inte är särskilt taggad på förlossning heller. Det är ju sådär lagom kul att ha sjukt jävla ont, få underlivet sönderslitet och ihopsytt, blöda i flera veckor från ett svullet underliv så det ser ut som man har en babianrumpa och som ömmar så mycket att man inte vet vad som är värst; ligga, sitta, stå eller gå och leva med bindor som känns som vuxenblöjor. Frågan är vad som är värst, slutet på en graviditet eller första månaden efter en förlossning (rent fysiskt alltså). För en sak längtar jag ju såklart till och ser fram emot med förlossningen och tiden efter. Att få hålla i min lilla tjejja och få se vem hon är som bor i magen. Hur hon ser ut och vad hon är för en liten personlighet. Samt att få se Dante bli storebror. För jag tror han kommer bli en fantastisk storebror! 

Här är några bilder från gravidfotograferingen jag gjorde tidigare i somras. Innan jag hade tröttnat fullständigt på att vara gravid. Tycker de blev fina även om jag är sjukt obekväm framför kameran. Kul att ha som minnen sen när magen är borta. Speciellt eftersom detta högst troligtvis är min sista graviditet då vi tänkt oss två barn.