Gravid

Då var det dags att erkänna det vi hållit tyst om så länge. Den 17 september är en fjärde liten filur beräknad att komma till familjen Hagström-Säberg. Jag är nämligen gravid och har varit i 5 månader redan. Det vill säga över halva graviditeten redan. Jag och Jesper ska alltså bli tvåbarnsföräldrar och Dante ska bli storebror! 

Det är med blandade känslor måste jag säga. Jag är naturligtvis sjukt glad över att få en till liten älskling men samtidigt har jag lite smått ångest över det för Dantes skull. Jag är så rädd att Dante ska känna sig åsidosatt och bortvald/nedprioriterad. Och sen förstår jag inte hur jag ska kunna älska någon till lika mycket som jag älskar Dante. Jag vet att alla jag någonsin pratat med som har fler barn än ett har sagt att man tror att det är omöjligt men att när nästa barn föds så växer ens hjärta och kärlek till det dubbla och man älskar på något underligt vis båda lika mycket som man alltid älskat den första. Men det är bara så svårt att förstå hur det är fysiskt möjligt för Dante är verkligen mitt allt. Han är barnet jag längtade efter i så många år. Jag drömde nämligen om att få barn i så många år innan jag blev gravid med Dante och sen kom han äntligen som min lilla prins. Han är min första och bästa och så efterlängtade lilla grabb bara genom att finnas till. Och så gör han det inte lättare för mammahjärtat genom att vara så underbart perfekt heller. Han är söt och otroligt charmig. Han är snäll och empatisk. Han är rolig och busig. Han är smart och duktig på allt han tar sig för. En riktig stjärna som jag är stolt över varenda dag och som ger mig hjärtklappning av överväldigande kärlek på alla sätt och vis, varenda minut av varenda dag. Och nu ska det komma en till som jag ska älska lika mycket? Jag får väl helt enkelt lita på alla mammor genom tiderna som sagt att den befintliga kärleken inte delas mellan de två barnen utan kärleken fördubblas så nummer två får lika mycket kärlek som den första får utan att nummer ett måste ”dela med sig av sin pott” till nummer två. Eller hur man nu ska beskriva det. 

Eftersom halva graviditeten redan gått har vi hunnit vara på både inskrivningssamtal hos mödravården och på båda ultraljud som erbjuds här i Norrköping. Både det tidiga i vecka 11 och rutinultraljudet i vecka 19. Under båda ultraljud såg allting strålande bra ut vilket känns skönt. Man vill ju bara att allt ska vara bra och att bebis ska vara frisk. Vi har under det andra ultraljudet fått uppkollat om det är en liten lillasyster eller lillebror men vi vet inte själva än. Barnmorskan skrev ner det på en lapp som vi lagt i ett förslutet kuvert och inte tittat på än. Vi ska ta reda på det innan förlossningen men inte riktigt än. Jag tror dock att det är en flicka och Jesper tror att det är en pojke. Oavsett vad det blir så blir det lika bra men man är ju nyfiken på att få reda på så mycket som möjligt om vad det är för en liten krabat som växer där inne i magen. 

Jag minns att när jag väntade Dante så önskade jag mig en dotter just för att jag själv är uppvuxen med typ bara kvinnor. Förutom pappa, morfar och farfar så har jag själva bara en syster, min mamma har bara en syster och min kusin är en tjej. Så jag var liksom inställd på att jag också ville ha en tjej. För det var liksom det jag var van vid. Så när jag fick reda på att jag väntade en pojke blev jag innerst inne lite besviken. Jag skäms nästan att säga det idag för så fort Dante var född (jag snackar verkligen sekunden han lades på mitt bröst) var han så självklar. Han var det finaste och bästa jag någonsin kunde fått och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag någonsin kunde önska mig en flicka. Idag är jag inte det minsta besviken över att jag fick en son. Jag är överlycklig och tacksam över att jag fick en pojke. Innan Dante föddes trodde jag att jag var en ”flickmamma” men nu känner jag mig som en ”pojkmamma” och jag skulle inte önska mig något annat för allt i världen. Det finns INGET och INGEN som skulle få mig att önska att Dante var en tjej för han är världens bästa unge och jag är så lycklig att jag fick en liten son. Dante har dessutom varit ett så ”exemplariskt” barn (om man nu får säga så) så jag känner att jag gärna får en son till. Jag är mer än gärna en riktig pojkmamma till två underbara pojkar. Och blir det en flicka ja då blir det fantastiskt roligt med en av varje också. Vi får helt enkelt se! Om två och en halv vecka ska vi ta reda på det! Så spännande! 

Så ja nu står vi här, jag är i vecka 22 (21+4) just nu. Det vill säga 21 fullgångna veckor och 4 dagar in på den 22:a veckan. Bebis är som sagt beräknad till 17 september, det vill säga om 128 dagar. Det är helt sjukt hur fort tiden gått. De första 3 månaderna kändes som en evighet för jag mådde riktigt illa hela tiden men sen illamåendet gick över så har tiden bara sprungit iväg och jag får lite panik över att om ca 4 månader är det dags för förlossning. För även där är det blandade känslor. Jag minns att förlossningen med Dante kändes så häftig och det var verkligen en speciell, mysig, rolig och spännande upplevelse. För det är ju något väldigt annorlunda som man inte upplever varje dag om man säger som så. Det var så mäktigt att gå igenom något så stort. Att veta att man hanterar och tar sig igenom en av de värsta smärtorna som sjukvården och forskningen konstaterat att människokroppen klarar av utan att dö och att man gör något bara hälften av mänskligheten klarar av. Det är ju verkligen ett minne för livet. Men samtidigt som det var underbart så var det ju också helvetet på jorden. Jag hade så fruktansvärt jävla ont. Jag har inte upplevt någon annan smärta i världen som kan jämföras med den kraftiga, intensiva och sjukt långdragna smärtan jag kände under förlossningens 26,5 timmar. Jag var så trött, illamående, rädd och smärtpåverkad så jag ville bara dö. Och så vet jag att jag måste gå igenom det en gång till. Härligt!..