Dags att skryta lite

Idag var det en föräldramässa på Mirum galleria med olika sociala aktörer så som förskolor, fritidshem, barnhälsan och så vidare som ställde ut montrar, föreläste och höll workshops för att inspirera till och belysa konsten att vara förälder och vikten av att ge barnen en god utbildning, god hälsa och en meningsfull fritid. Både min kompis Bosse stod där och representerade sin arbetsplats och visade upp deras arbete med digitala verktyg och programmering och några av mina kollegor stod där och pratade om vårt språkutvecklande arbete så självklart ville jag gå förbi och hälsa på alla och kika på vad de gjort för fint jobb. Dessutom är det ju kul när det händer något jippo så man får gå ut och göra något annat än gå hemma i vardagslunken. Både för det egna sociala behovet och för att ge Dante nya erfarenheter och upplevelser. Han är ju just nu inne i en period där han verkligen lägger allt på minnet och vill prata mycket om det han sett och gjort. Det är himla roligt att följa hans tankegångar och höra vad han fokuserar på och funderar över och uppskattar. Och jag märker också hur utvecklande det är för honom både språkligt och mentalt att uppleva och sen diskutera det i efterhand. Det händer verkligen mycket i hans hjärna just nu och det märks att han utvecklas i rasande fart.

På mässan var det som sagt både uppträdanden och utställare. Vi gick ett varv och kikade på alla utställare och Dante fick både en ballong och ett klistermärke. Vid mina arbetskamrater (Nyckelpigans förskola) och vid Bosse (Svanens förskola) stannade vi naturligtvis till lite extra. Bosse visade Dante en kub som genom ipadens kamera blev till en bild av hjärnan, hjärtat och lungorna och Dante tittade mycket imponerat och nyfiket. Sedan fick Dante prova på analog programmering genom att han och jag fick varsin påse med likadana uppsättningar duplo och så skulle jag bygga med duplot och Dante skulle bygga likadant. På så sätt tränar han på att följa steg för steg instruktioner för att förstå grunden i hur programmering fungerar. Han var superduktig och tittade verkligen på hur jag gjorde och satte samma färger och storlekar på duploklossarna i samma ordning och på samma sätt som jag gjorde. Jag blev förvånad över hur snabbt han hajade grejen och hur väl han följde mig i det jag gjorde. Både sett till hans ålder och sett till att han i övrigt är i en riktigt ”kan själv” och ”bestämma själv” period just nu och allt som oftast vill göra som han själv tänkt snarare än som någon annan säger att han ska göra. 

Efter besöket hos Bosse och mina kollegor gick vi till scenen där vi såg några dansuppvisningar och ett uppträdande av en ungdomsorkester innan vi åkte hem för att äta lunch. 

En annan sak. Det blir mycket mammaskryt just nu jag vet. Det är inte för att på något sätt uttrycka att Dante skulle vara bättre än andra barn eller så utan det är helt enkelt bara att jag är så otroligt imponerad av och stolt över honom precis som de alla andra mammor också är över sina barn. Det är så otroligt kul att se sitt eget barn lyckas och frodas på diverse sätt och vis. Man känner bara sån glädje för sitt barns framgång i livet oavsett om framgången handlar om personlig utveckling eller något annat mer trivialt.

Just nu är jag bland annat så imponerad av Dantes förmåga att tala, uttrycka sig och förmedla sina känslor. Viktigt för mig har varit att alltid vara tillåtande till alla känslor. Man får vara jätteglad, man får vara ledsen och man får vara arg. Bara för att man är pojke så betyder inte det att man inte får vara ledsen och gråta och bara för att man är arg eller frustrerad så betyder inte det att man är ett ouppfostrat barn. Utan han har rätt att känna alla känslor. Istället för att ”tränga undan” hans känslor så försöker jag därför bekräfta dem och hjälpa honom med hur han kan hantera dem på ett lämpligt sätt. Tex att skrika istället för att slåss när han är arg osv. Jag tror på att varje människa, oavsett ålder eller kön mår bäst av att få uttrycka alla sina känslor och bli respekterad för det så länge man gör det på ett sätt som inte skadar andra. Absolut folk kan störas av att ett barn skriker och gråter på allmän plats och folk kan känna sig obekväma med att en vuxen man gråter eller en tjej visar sin ilska för att det är ”jobbiga” känslor och för att det går emot normen som finns. Men det är bara för allmänheten att acceptera och ”deal with it” för det är naturligt och viktigt. Jag tror stenhårt på att normer om att män inte ska gråta, att kvinnor inte ska visa sin ilska och att barn inte ska få vara arga och frustrerade i tex butiker och på andra allmänna platser utan att ses som ouppfostrade måste brytas för att skapa ett mer jämlikt samhälle för alla. Genom att normalisera att män är känsliga kan vi minska pojkars och mäns känsla av ensamhet och därmed de höga siffrorna av självmord hos just pojkar och män för att de mår dåligt men inte känner att de kan prata med någon eller visa sig ”svaga”. Genom att normalisera att barn är människor med känslor precis som vi vuxna men med en outvecklad hjärna och därmed outvecklad impulskontroll och att det därför är fullt normalt att ett barn blir besviken och bryter ihop för ”små onödiga” grejer kan vi minska stressen och pressen både på föräldrar och barn. Genom att ta bort normen om att väluppfostrade barn aldrig blir frustrerade eller besvikna ute i allmänheten så försvinner känslan hos föräldern att man blir dömd av suckande människor som tycker barnen är ”ouppfostrade och störiga” för att de skriker i affären och barnen slipper känna sig misslyckade för att deras naturliga känslor som de inte ännu kan reglera hur mycket de än skulle vilja det får andra att bli irriterade. Just därför vill jag lära Dante att man får vara hur arg som helst men man får aldrig slåss eller skada någon och man får vara ledsen men då behöver man antingen veta hur man ska hantera sin sorg själv eller känna att man är trygg och tillåten att söka tröst. Jag tror verkligen på att sätta gränser (barnen får inte göra precis som de vill hela tiden. Barn behöver gränser och regler). Men jag tror också på att det är viktigt att när barnen blir besvikna, arga, ledsna eller frustrerade just på grund utav dessa gränser eller regler så måste de få känna den känslan och de måste få tröst. Jag tror inte på att straffa barnen genom tex skamvrå eller liknande när de blir arga för att de inte får göra något ”förbjudet. Man kan nämligen trösta och visa att man förstår deras känsla utan att ge med sig på gränserna eller reglerna. För känslan är ju fortfarande okej. Det är okej att bli besviken för att man inte får måla på väggen och man kan få vara ledsen och få tröst när man känner sig besviken men man får fortfarande inte måla på väggen bara för att man får tröst. Tröst är inte lika med tillåtelse att bryta regeln. Och jag tror att mitt synsätt och förhållningssätt gentemot Dante i detta har gett resultat.

Rätt nyligen har jag nämligen märkt att Dante verkligen börjat förstå skillnaden på sina känslor och kan sätta ord på dem. När han blir ledsen så börjar han gråta och springer ganska ofta iväg och ”gömmer” sig tex i soffan eller i bollhavet hemma och så sitter/ligger han där och säger ”mamma jag är ledsen”. Eller ”jag är arg”. Och när jag då erbjuder tröst genom till exempel en kram så tar han i princip alltid emot det erbjudandet och lugnar ner sig snabbt och försöker därmed heller inte göra det som var orsaken till att han blev ledsen igen. Jag känner verkligen att det är ett så stort och viktigt steg! Det är både fantastiskt bra att han förstår sina egna känslor för det är en så viktig del i den egna identiteten och personliga utvecklingen gentemot sin omgivning och att han sen både kan och vågar säga exakt vad det är för känsla han känner. För då kan jag ge honom precis det stöd han behöver beroende på hur han mår. Det är också så bra att han börjat säga att han är arg så vi vet det och kan bemöta det istället för att han visar det genom att bli utåtagerande och riskerar skada sig själv, någon annan eller materiella ting. Stora killen är så medveten om sig själv och samhället omkring sig och börjar förstå allt mer hur han påverkar folk runt sig. Precis som de sa på utvecklingssamtalet på hans förskola. Han är medveten om omvärlden och vad han behöver göra i olika situationer, allt från till exempel vad han behöver klä på sig för att gå ut till vad han kan göra om någon är ledsen och hur man beter sig mot andra och så vidare. Exempelvis så tittade Dante på en film idag där en av karaktärerna blev ledsen. Då sa Dante: ”Blixten är ledsen” och då sa jag: ”Ja han är ledsen. Vad kan man göra om någon är ledsen?” Varav Dante svarade: ”Blåsa. Krama”. Älskade lilla vän! Det är precis den typ av emotionell medvetenhet och naturliga känsla för empati och tillåtelse som jag önskar han får med sig när han växer upp i vårt macho-samhälle.