En spänningens dag

 Idag var en dag av spänning. Dagen började med att vi på jobbet äntligen, efter lång nyfiken väntan, fick besked om hur höstens personalorganisation skulle se ut. Till hösten ska Nyckelpigans förskola gå från 9 avdelningar uppdelat på ett hus med fyra avdelningar och fem lägenhetsavdelningar som vi kallat ”öar” till två hus med fyra avdelningar i varje. Det är alltså både en omfördelning i barngrupperna, flytt av personal mellan olika fysiska platser och omfördelning till nya arbetslag.

Efter det fick jag ta en sväng till Dantes förskola på Dantes första utvecklingssamtal. Jag har ju väldigt bra kommunikation med hans pedagoger till vardags men det var ändå spännande att få ett lite djupare samtal om hur Dante är och har det på förskolan. Deras bild av Dante stämmer väldigt bra överens med min bild av Dante hemma förutom att han är lite lugnare och mer skötsam på förskolan än hemma. Hemma testar han lite mer gränser, kör med mig och Jesper och visar lite mer humör. De berättade nämligen att Dante är en otroligt lugn kille som gärna går runt och observerar och tittar på vad andra gör. Han är nyfiken men försiktig och tar ett litet tag att ”värma upp” i nya situationer. Att han är en observatör har vi själva märkt tydligt. Han tittar gärna på länge och många gånger på håll innan han själv gör. Det är som att han vill kunna det innan han provar första gången så han ser och lär av andra först. 

De berättade också att Dante är väldigt empatisk och tröstar andra som är ledsna och är duktig på att dela med sig av saker. (Detta var nytt för mig då han ju inte har någon att dela med hemma så den egenskapen har vi inte sett mycket av själva. Och de få gånger han haft jämnårigt besök så vaktar han väldigt mycket på sina leksaker. Men det är förstås annorlunda när det är hans egna saker än när det är förskolans).  De sa också att han nästan aldrig blir arg eller frustrerad på förskolan utan håller sig lugn, sansad och samlad nästan hela tiden. Och om han blir ledsen så söker han tröst i en famn istället för att bli utåtagerande. Han är också duktig på att vänta på sin tur och varken trängs, knuffas, slåss eller tar saker av andra. Detta var både igenkänning och ny information för mig. Jag känner igen att han är väldigt fin mot andra barn på så sätt att han inte trängs eller knuffas, slåss, bits, tar saker ut händerna eller annat trots att han är i den åldern där det är supervanligt. Däremot uppvisar han ett väldigt kraftigt humör hemma. Jag kan dock hålla med om att han sällan blir arg men han blir ofta frustrerad om något inte går som han tänkt sig på första försöket eller han inte får som han vill och visar det genom skrik, gråt och att kasta iväg saker eller kasta sig själv på golvet. Det lättar dock snabbt om han får tröst och stöttning i att försöka igen eller får sina känslor av besvikelse bekräftade. Men på förskolan håller han tydligen tillbaka det lite mer hätska temperamentet. 

Enligt förskolan är Dante gärna med i deras aktiviteter om det inte är för mycket barn samtidigt så det blir rörigt då drar han sig undan. Han gillar lugn och ro på förskolan så han får undersöka i sin egen takt. Han älskar att måla och att vara med när de har musikaktiviteter. Han är överförtjust i när Helene eller Liselott spelar gitarr och de har märkt att han har en riktigt bra taktkänsla och upplever att han är rätt musikalisk (var sjutton han nu fått det ifrån). 

Han har stenkoll på vad som gäller och var allt är. Han hittar allt material på förskolan utan hjälp och när de säger att han ska gå ut så går han direkt till sin hylla och vet utan instruktioner vad han behöver ha på sig osv. Han är följsam och trygg och blir inte störd av att det byter aktiviteter eller sker övergångar. 

Pernilla berättade även att Dante är superduktig vid maten. Han äter lunch ute i matsalen där han sitter lugnt och stilla på sin plats. (Detta är något han inte alltid är lika duktig på hemma just nu. Han testar nämligen väldigt mycket gränser med mig och Jesper just nu och vill gärna springa från bordet 120 gånger per måltid så vida det inte är något han är supersugen på och han är riktigt hungrig). På förskolan testar han inte gränserna på samma sätt utan sitter fint på sin stol, tar mat själv, häller upp dricka själv, tränar på att äta med bestick och går och dukar av och skrapar sin tallrik själv och väntar på kompisarna. Han har ett bra bordsskick trots att han ibland ”fuskar” och äter lite med händerna. 

Han sover även bra på förskolan. Han somnar själv på sin madrass och sover länge men det tar ganska länge innan han somnar för ju fler barn som somnar och ju lugnare och tystare det blir på avdelningen desto mer börjar han prata, vilket ju hänger ihop med att han tar mer plats när det är lugnare i barngruppen. 

Han pratar mycket och de upplever att hans ordförråd har exploderat på kort tid och han talar även i meningar och gör sig förstådd i alla situationer och förstår allt de säger åt honom. Han älskar att läsa böcker och återberättar och frågar massor under läsningen. 

Han gillar att vara både ute och inne och leker otroligt bra själv. Han är självständig och nöjd att pyssla på själv med allt möjligt men speciellt bilar.

Jag berättade också att jag ser att Dante använder sina erfarenheter som han får från förskolan hemma. Han har exempelvis HELT SJÄLV gjort en ränna av en kartong som han kunde köra bilar på precis som de har på förskolan. Han knackar gärna på bilder av dörrar i alla möjliga olika böcker efter att de arbetat med boken ”Knacka på” och för bara någon dag sedan sa Dante ”slingriga vägen” när han körde med en bil på mina ben som låg böjda efter att de jobbat med boken ”Ut och gå” där de går på en slingrig väg och så vidare. Han nynnar också ofta på sånger som vi inte sjungit hemma och ber mig sjunga olika sånger som de sjunger på förskolan. 

Det var verkligen kul att få höra hur Dante har det om dagarna, vad hans styrkor är, vad han tycker om som vi kanske inte ser hemma och hur han beter sig gentemot och bland andra vuxna och barn när inte jag och Jesper är nära. Vi fick även veta att Dante kommer få flytta upp till grannavdelningen i höst. Roligt för Dante att komma till en lite ”äldre” grupp (nu går han på en avdelning med barn i åldern 1-2,5 år. Nästa blir en avdelning med barn i åldern 2,5-3,5 år) och få en ny gruppdynamik men sorgligt att han inte blir kvar med sina helt fantastiska pedagoger som han har nu. Både Dante och jag älskar verkligen Liselott, Helen, Pernilla och Maja. De är underbara på alla sätt och vis och vi trivs så bra på hans förskola. Jag tror ju dock att det kommer bli fantastiskt på nästa avdelning också då de har ett nära samarbete mellan de två avdelningarna och vi därmed redan träffat de blivande pedagogerna mycket och de verkar lika härliga och trevliga. Dante får dessutom med sig ganska många av sina nuvarande avdelningskamrater till den nya avdelningen (som ligger vägg i vägg med hans nuvarande och som delar hall och ateljé). 

Efter diverse möten med spännande information så avslutades dagen med att jag och Jesper var iväg på en grej som jag ska berätta mer om snart. De flesta av er som läser här vet vad det handlar om men jag ska hålla lite till på det innan jag berättar för eventuella övriga läsare. 

Kvällen avslutades dock hjärtskärande. Dante har ju alltid varit mammas pojke och väldigt mammig. Det är inte att han har något emot Jesper eller att något hänt. Jesper är världens bästa pappa och Dante älskar honom. Det är bara helt enkelt så att Dante alltid varit mammas lilla plutt då jag ammade, jag var den som var föräldraledig i ett och ett halvt år (Jesper skulle varit föräldraledig också om det inte hade varit för corona-arbetsbrist-uppsägning-byte av jobb precis när Dante var liten) och att jag är den som är mer hemma nu då jag jobbar kortare dagar. Ikväll hade Jesper nattningen och när Dante och Jesper skulle gå in i sovrummet blev Dante helt plötsligt väldigt mammig och började storgråta och sprang ut ur sovrummet och kastade sig i min famn och skrek att han ville sova på soffan med mamma. ”Sova soffan mamma istället” sa han om och om igen medan han snyftade och klamrade sig fast runt min hals. Efter många långa kramar och jag lovade honom att han skulle få vara vaken sent och somna på soffan med mamma på fredag samt mutade med en liten äppelbit så kröp han nöjd ner i sängen bredvid Jesper. Det tog inte så länge så somnade han och Jesper kom ut ur sovrummet. Dock tog det bara någon minut så vaknade Dante till igen och var ledsen och när Jesper gick in för att trösta och natta om skrek Dante ”nej ut!”. Så Jesper frågade Dante ”okej, lägger du dig och sova då om jag går ut?” Varav Dante svarade ”mm” och lade sig i sin säng. Det var tyst i sovrummet en stund sen hör vi ett ynkligt ”Mamma”. Vi kikar in och då har han krupit upp och lagt sig i min och Jespers säng med huvudet på min kudde. Han låg ihopkrupen till en liten boll och sa igen med liten ynklig röst ”Mamma” så jag lade mig bredvid honom och då tryckte han in ansiktet mot min axel, höll om min nacke och somnade. Han hade tydligen ett riktigt stort behov av att ha sin mamma nära just ikväll. Så kan det vara ibland men fy vad hjärtskärande det är när ens barn blir sådär ledsen och ynklig och bara gråter efter en.