Mer jul på Åland

Jullovsveckan på Åland fortsatte. På annandag jul träffade jag min bästa vän och Dantes ena gudmor Janina. Dante och Janina bytte julklappar med varandra och sen pratade vi lite medan vi traskade runt i snön och njöt av lite frisk luft. Dante blev hungrig och kall om fötterna så han var inte lika nöjd så efter en stund åkte vi hem till min syster och drack kaffe och pratade vidare där istället. 

Efter en förmiddag med Janina åkte vi ut till Sund där vi åt julmatsrester hos min mormor och morfar tillsammans med mina föräldrar, min moster med familj och min syster och hennes pojkvän och sambo innan vi tog en tidig kväll. 

Den 27 december åkte vi ut till min mormor och morfar igen på lite hejdå-lunch innan vår vistelse på Åland var över för denna gång. Efter lite god lunch och snack åkte vi och träffade min moster, hennes sambo och min kusin en sväng för att kramas hejdå även med dem. När vår lilla avskedsturné var över åkte vi till Dinos (en restaurang/bar) och åt en sista middag tillsammans med min syster, hennes sambo Patrik och min farmor och farfar. Mina föräldrar skulle också varit med men de blev sjuka under dagen och var tvungna att stanna hemma så vi ringde videosamtal till den och vinkade hejdå. Usch det är alltid lika tråkigt att säga hejdå till paradisön och min älskade familj och släkt. Extra tråkigt är det ju att åka från Åland när det är ett sånt vinterparadis och man vet att det inte alls är någon snö att tala om hemma i Norrköping. 

Tidigt på morgonen den 28 december packade vi in oss i bilen och åkte till färjan. På grund utav nya inreseregler både i Finland och i Sverige var det näst intill tomt på båten. Dante kunde därför fritt springa runt och leka då han hade både hela cafeterian och lekrummet för sig själv. Han tyckte även det var konstigt att de vuxna behövde ha munskydd på båten och ville gärna undersöka våra munskydd. 

Efter 2,5 timme på färjan väntade 3 timmar i bilen. Det skulle innebära att vi, om trafiken flöt på som den skulle, skulle vara hemma vid 12. Vi valde därför att stanna och äta lunch i Nyköping på vägen hem då vi inte ville komma hem mitt i lunchtid och inte ha något att äta. Vi hade ju nämligen rensat ut och ätit upp allt innan vi åkte till Åland då det annars bara skulle stå och bli dåligt eftersom vi var borta så pass länge. När vi kom ut från restaurangen efter lunchen hade en ambulans parkerat bredvid vår bil och Dante var naturligtvis förundrad deluxe. Hans reaktion när vi kom ut var ”Titta abans” och började småspringa mot bilen. Utryckningsfordon är verkligen det mest spännande han vet just nu. 

Väl hemma somnade Dante som en stock på soffan medan Jesper och jag slängde oss på soffan och tittade på sista avsnittet av den bästa serien någonsin, La Casa de Papel. Varför får man alltid sån separationsångest när bra serier tar slut? Det är som att jag blir känslomässigt knuten till serien och alla dess karaktärer och som man sen ska säga hejdå till. Eller är det bara jag?