Första dagen

Idag var första riktiga dagen för Dante på förskolan. Det vill säga första dagen som inte var inskolning utan där jag lämnade honom direkt på morgonen klockan 8:30 och hämtade honom efter jobbet klockan 15. Det gick hur bra som helst. När vi kom fram till förskolan sprang Dante direkt till grinden och ville in. Väl inne hann jag knappt få av honom kläderna så var han igång och lekte och när jag sa hejdå kunde han nästan inte bry sig mindre. Jag åkte till jobbet, inställd på att de kanske skulle ringa på eftermiddagen och säga att Dante inte ville sova och var jätteledsen eller något sådant men halva dagen gick och plötsligt fick jag ett sms där det stod att Dante har lekt ute på förmiddagen och varit så nöjd, att han varit lite fundersam över vad som hände när det sen var dags för vila men att han tillslut krupit upp i famnen på en pedagog och somnat och att han nu låg och sov så gott med sin lilla ”snutte-bil” i handen. När jag slutligen fick åka och hämta min lilla plutt så möttes jag av en glad kille som tyckte att vi gott kunde vara kvar och leka lite till. Vilken lättnad att även första långa dagen gick bra och att han verkar trivas så bra. Det gör det ännu roligare att få lämna honom på förskolan för jag vet att han har det bra och tycker om det. 

(En tuff liten kille i sin fina adidasdress redo för förskolan i morse)  

Men idag var inte bara Dantes första dag på förskolan. Idag var även min första dag på jobb efter föräldraledigheten. Inte nog med att jag inte jobbat på ett år och åtta månader och är helt ovan vid att jobba utan jag har dessutom börjat på ett helt nytt jobb där jag inte kan rutinerna och så vidare. Snacka om att känna sig ovan och förvirrad. Det kändes typ som ”hur sjutton tar man hand om andras barn?”. Men kollegorna var supertrevliga. De kändes genuint glada att träffa mig och stämningen i huset kändes bra så det ska nog bli bra det här. Det behövs lite ”inskolningstid” bara så man lär känna alla barn, föräldrar och kollegor, lär sig alla rutiner, lär sig hitta i huset, kommer igång med rätt tänk och så vidare. Något som de alla var noga med att påminna mig om. De sa hur många gånger som helst att jag inte ska känna någon press att prestera och lära mig allt direkt utan att jag ska ta det lugnt, ta en sak i taget, ställa många frågor och känna in stället så kommer allt vart efter sen. Det var skönt, även om det känns som en självklar grej att man inte kräver att en ny ska kunna allt och veta hur allt fungerar på just den här arbetsplatsen direkt så är det skönt att alla var så måna om att inte sätta press på mig eller tycka att det är en börda att behöva lära upp en ny. För visst jag är ju inte ny som förskollärare men jag är ju ny på just denna plats. Dessutom måste jag säga att när man knappt sovit något på två år och varit i stort sett isolerad från vuxenvärlden i lika lång tid så blir man lite smått mosig och seg i skallen. Hjärnan känns inte lika kvick som den gjorde före graviditetshormoner, amningshormoner, mammahjärna, sömnbrist och pandemi. Vi får väl se om den kommer igång eller om den för alltid är sengångare nu. Oavsett skulle jag aldrig byta tillbaka om det innebar att jag inte fick vara mamma till världens bästa unge och numera stora förskolekille!