Farväl

 I lördags jobbade oturligt nog nästan alla då mina föräldrar hade semester i början av sommaren och min syster inte har semester alls i år så Dante, Jesper och jag hade förmiddagen för oss själva. Min syster och hennes pojkvän (hos vilka vi bor när vi är på Åland) bor precis vid en strand, det är bara några meter ner till vattnet så vi passade på att njuta av vädret och gå ner till stranden för lite bad och lek. Dante, som den badanka han är, travade rakt ut i vattnet när jag släppte ner honom på stranden och började plaska och plocka stenar från botten. Jag lade mig på en luftmadrass och flöt runt medan jag höll koll på Dante och då tyckte han att han skulle börja köra runt mig på den. Så han gick runt i vattnet och knuffade på luftmadrassen tills han blev trött i benen. Då klättrade han också upp på madrassen och så paddlade vi runt i vattnet ett bra tag och bara myste. Sommar med barn är bra härligt! 

På eftermiddagen när de flesta slutat jobbet, slöt vi upp med min syster och hennes pojkvän Patrik, min mamma, min mormor och morfar, min moster och hennes sambo Tommy samt min kusin Catrin för att äta middag på Bouqerian. Det är en tapasrestaurang med trevlig uteservering mitt i stan. Vi åt gott, pratade och umgicks och bara njöt av varandras sällskap. Efter middagen sa vi hejdå till min mormor och morfar som av personliga orsaker inte orkade vara med så sent in på kvällen och eftersom det var vår näst sista dag på Åland ville vi hinna säga ordentligt hejdå ifall vi inte skulle ses på söndagen innan båten gick. Efter det tog vi några drinkar och lyssnade på Tjuvjakt som spelade på Rockoff. Festivalområdet låg nämligen bara ett stenkast från Bouqerian. Dante lekte med några andra barn som var på samma uteservering, köpte popcorn och levde loppan hela kvällen. 

Igår (söndag) var vår sista dag på Åland. Usch, fy och blä. Jag ville inte alls lämna min älskade familj och släkt. Jag önskar verkligen vi bodde på Åland så jag kunde ha dem nära hela tiden. Då skulle man inte heller behöva ses hela dagarna, varje dag under korta och intensiva perioder bara för att det är så sällan man ses resten av året, utan man kunde ses lite när man vill, mer spontant och utspritt under hela året och utan press att verkligen ta till vara på varje sekund. Jag älskar ju att umgås med min familj och släkt och saknar dem hela året när vi inte är på Åland och jag önskar jag kunde vara med dem mer. Nu blir jag ju lite utanför deras gemenskap under 90% av året och sen blir det att köra 210% under de gånger vi är på besök för att ”ta igen” den förlorade tiden. Extra jobbigt är det ju att se hur mormor och morfar och så vidare blir äldre utan att vi knappt hinner ses och att Dante växer så fort och alla mina släktingar missar så mycket i hans liv och utveckling samt att han inte får ha dem i sitt liv på ett mer naturligt och vardagligt sätt. Liksom att vi bara kan säga en helt vanlig dag: ”Kom vi går över till mommo och moffa och ser om de är hemma” eller att Dantes moster skulle kunna vara barnvakt en kväll och sådana saker. Nu blir det så stor grej av att vi ska planera och packa och åka långt och vara borta länge för att hälsa på släktingarna som bor i ett annat land. Det är naturligtvis kul och alldeles underbart att ses såhär med men jag önskar vi bodde närmre varandra och därför kunde ses oftare och mer spontant. Varför var jag tvungen att hitta kärleken i Sverige för? Varför kunde inte Jesper ha bott på Åland istället för i Norrköping haha? Nåja, livet är vad det är. Jag är ju glad att jag har den fästman jag har. Han gör mig lycklig oavsett var vi bor och utan honom hade jag inte heller haft världens finaste, goaste och, för mig, helt perfekta lilla unge. För utan Jesper hade ju inte Dante funnits. 

I alla fall, under vår sista dag på Åland för denna gång så hann vi med både att åka på självplock av hallon samt laga middag tillsammans med mina föräldrar, min kusin, min farmor och farfar och min farbror med familj innan vi var tvungna att packa in det sista i bilen och rulla ner till hamnen där färjan tillbaka till Sverige väntade. Efter nästan två fulla veckor på mitt alldeles underbara lilla Åland så vinkade vi hejdå till ön och åkte hem till Norrköping igen. Älskade älskade familj och släkt och paradisö, vi ses snart igen! 

På båten på väg hem höll Dante låda och lekte som bara den i de olika lekrummen. I ett av lekrummen fanns det en ”äventyrsbana” för barn med typ likadana hinder som de har på många höghöjdsbanor (fast bara typ 5 cm över golvet) där han försökte gå. I ett annat lekrum fanns en lekborg där han klättrade ungefär 120 varv upp för tappan och ner för rutchkanan. Perfekt sätt för grabben att göra av med energi inför att han skulle åka bil i 3 timmar. Dante har alltid varit ett väldigt rörligt barn som tyckt om att springa och klättra och upptäcka världen men jag upplever att han på senaste tiden fått ett ökat behov av att röra på sig. Han kan fortfarande sätta sig ner och leka själv i lugn och ro eller läsa böcker men han har numer också perioder när han bara vill springa runt och hoppa och klättra och busa mycket mer än tidigare och han blir väldigt frustrerad om han inte får springa runt. Det är inte lätt när man har myror i blöjan. 

Idag är det måndag 2 augusti och vi är hemma igen efter nästan 2 veckor på Åland. Det är, som alltid, med blandade känslor. Jag vill ju aldrig åka från Åland men samtidigt är det ju alltid skönt att komma hem och landa lite igen. Idag har vi inte några planer utan ska bara ta det  lugnt och mysa hemma och gosa med lilla Doris som haft föräldrafritt medan vi varit borta. (Hon har självklart haft kattvakt). Det enda vi ”måste” göra idag är väl att åka och handla så att vi har något att äta. Eftersom vi skulle vara borta så länge tömde vi i princip kylskåpet helt på mat så att vi inte skulle behöva komma hem till rutten och sur mat. Är inte supersugen på att göra mat på typ frusna ärtor, havregryn och nutella eller vad vi nu har kvar hemma haha.