Ursäkta men jag måste bara få spy galla...

... Så nu varnar jag för lång text.

Nu får det vara nog. Jag är så jävla trött på den här skiten så jag vill bara lägga mig ner och gråta. Den här äckliga jävla skitpandemin har "snott" hela min föräldraledighet och mitt första år tillsammans med mitt första barn i från mig. Allt vi ville göra tillsammans har bara slängts åt helvete och det här är liksom månader och år som vi aldrig får tillbaka. Jag kommer aldrig ha en ettårig Dante igen. Han kommer aldrig vara i den åldern där man går på babysim och spädbarnsmassage igen och så vidare. Och ja vi kanske får fler barn i framtiden men då är det inte samma sak. Då ska man plötsligt ha med sig ett äldre barn som bebisaktiviteterna inte passar för eller så kan man inte gå på aktiviteterna för det krockar med hämtning av Dante på förskolan eller vad som helst. Tiden med sitt första barn är speciell på sitt sätt. Tiden med flera barn på ett annat. Och den här tiden har i vissa sammanhang bara gått förlorad och kommer aldrig igen. Jag är så jävla besviken och ledsen över det så det gör ont i mig. Jag hade sett fram emot att göra så mycket men fick inte göra ett skit. Jag tycker faktiskt det här är så pass jobbigt att jag sagt att trots att jag vill ha fler barn så vill jag absolut inte ha fler barn förrän pandemin är över.  Jag vägrar riskera att Jesper inte får vara med på förlossningen för att han råkar ha lite ont i halsen. Jag vägrar föda barn (som är en stor risk) och kanske mötas av komplikationer och behöva akut operation men de är kort om personal på förlossningen för all personal är flyttad till covidavdelningar och intensiven på grund utav hög belastning. Jag vägrar gå förlorad om ytterligare en föräldraledighet. Ja ni fattar grejen. Jag vill ha fler barn men jag vill inte ha det under pandemin...

Och nu är det personlig lockdown också. Helt plötsligt ska vi behandla varenda människa som vi inte bor ihop med som en främling som är smittad. Vilket innebär att vi i princip inte kan/får gå utanför tomtgränsen om man ska hårdra det. Jag tyckte det var jobbigt när öppna förskolan, badhuset, biblioteket och babysimmet stängde. Man blev liksom begränsad till att roa och aktivera ett superenergiskt och socialt barn ensam hemma hela dagarna. Inget miljöombyte och ingen social kontakt. Men vi hade i alla fall möjligheten att åka till uteställen som Kolmården, lekparker och liknande. Men nu är det ännu hårdare och ännu värre. Självklart kan jag fortfarande gå till lekparken, det finns ingen lag som säger att jag inte får göra det. Men det finns restriktioner som säger att jag inte bör. För med en nyfiken, social ettåring som går själv finns ingen möjlighet att följa restriktioner om jag befinner mig på offentlig plats. Finns det andra barn i lekparken så kommer han gå fram till dem. För han älskar barn och går alltid fram till andra barn och vill leka med dem. Och då bryter vi ju mot restriktionerna. Jag kan ju inte heller hålla fast honom bara för att han inte förstår att han måste hålla 2 meters avstånd. 

Det här med isoleringen tär så på mitt psyke. Jag är en person som har ett ganska stort behov av socialt umgänge för att må bra psykiskt. Jag blir trött, energilös, känner mig ensam, ledsen och får hjärnspöken när jag blir för mycket ensam. Jag har ett behov av att träffa andra och prata. Det är inte bara att jag är uttråkad och vill umgås (Jag tycker om att vara ensam också. Egentid med en bra bok eller serie osv. Men inte hela tiden. Speciellt inte med ett rastlöst barn). Jag behöver det. Jag behöver prata av mig för annars går jag och övertänker allt och hjärnan känns som den ska explodera. Jag laddar också på med ny energi av att träffa folk och göra aktiviteter. Jag blir väldigt trött och orkeslös av att bara vara hemma och i samma gamla rutiner varenda dag. Jag känner, de perioder när jag inte träffar folk alls, att jag tappar all energi och att det leder till att jag blir en dålig mamma och en oengagerad flickvän. Jag tycker uppriktigt sagt synd om Jesper som får dras med en fästmö som går omkring i samma skitiga kläder hela veckan och knappt orkar duscha. Ibland känner jag att det är ett mirakel att han ens velat fria för jag kan omöjligt vara drömtjejen just nu. Jag är naturligtvis superlycklig att han gjorde det men jag förstår egentligen inte riktigt hur han fortfarande kan tycka om mig under pandemin. 

För att göra det hela ännu bättre (notera ironin) så håller vi på och kämpar med Dantes nattsömn. Jag tänkte att vi skulle försöka jobba bort nattamningen stegvis men det går inte alls bra. BVC sa: "Två nätter av gråt, sedan är det över och han förstår att det är slut". Två nätter in my ass. Igår var natt nummer fem och Dante är fortfarande lika hjärtskärande ledsen och bara skriker och gråter. I timmar. Jag ser verkligen inga framsteg. En normal natt vaknar han med ett intervall på ca 1-3 timmar. Det varierar lite i perioder hur ofta han vaknar men i snitt skulle jag säga att han sover 1-3 timmar mellan varje uppvak. Han somnar dock om supersnabbt igen bara han får amma lite. Bröstet är liksom hans trygghet. Där finner han lugn och ro och söker tröst. Han vägrar napp och har inte tytt sig till någon snuttefilt eller något gosedjur så bröstet har alltid varit hans "snutte". Eftersom han somnar om så fort så tycker jag inte att det är jobbigt att amma på natten. Det är ju väldigt smidigt för jag kan i princip halvsova medan han ammar. Det hade varit värre om jag behövde kliva upp och blanda ersättning varje timme. Då hade jag inte fått sova mycket alls. Så jag har inte valt att sluta för att jag tycker nattamningen i sig är jobbig utan jag tänkte bara att jag vill börja avvekla den nu när han börjar bli större och tekniskt sett inte "behöver" amningen ur ett näringsmässigt perspektiv längre då han äter alla fullvärdiga måltider av vanlig mat. Jag har därför försökt natta om honom utan att amma när han vaknar men det resulterar i att han blir jätteledsen för att han inte får sin tutte. Han skriker hysteriskt och gråter floder så både han och jag blir genomblöta av tårar. Han spänner hela kroppen i panik och kastar sig bakåt och jag får liksom köra brottningsmatch varje natt. I timmar. För han gråter och gråter och gråter hur mycket jag än försöker pussa, krama, sjunga, vagga osv. Detta innebär att istället för att vakna en gång varannan timme och somna om på 2 minuter så vaknar han, är vaken i en timme eller två innan han till slut somnar av utmattning och sen vaknar han igen efter bara en kort stund och är lika hysteriskt ledsen igen i en timme. Så jag har gått från att vakna många gånger per natt men somnat om snabbt till att vakna lika många gånger per natt men tvingas vara vaken och lyssna på barnskrik flera timmar varje natt. Så om jag låg på minus på sömnkontot förut så är jag på extrema minus nu. Jag går inte ens på sparlåga längre. Jag är helt slutkörd. Sömnbristen visar sig nu både fysiskt och psykiskt. Mina ögon är alldeles rödsprängda, min hy är torr och trött, jag har ont i kroppen av utmattning, mitt tålamod (som brukar vara superlångt) är extremt kort och jag känner mig mest bara sur, lättretad, trött och ledsen hela tiden. 

Det gör ju inte saken bättre att jag har extremt dåligt samvete också. Det gör ont i hjärtat på mig att höra hans förtvivlade skrik varje natt. Det skär i hjärtat att se hans tårar rulla ner för hans kinder och känna hans små händer som sliter i mig. Jag känner mig så elak som "tar hans trygghet ifrån honom". Även om jag vet att han klarar sig utan amningen för på dagarna ammar vi knappt någonting mer utan dagtid så söker han trygghet och tröst samt tankar närhet och energi genom att krama mig istället. Men nätterna är jobbiga för honom och det gör ont i mitt hjärta att se honom så ledsen.

Och ja jag vet att det är normalt för småbarnsföräldrar (speciellt mammor) att ligga på minus på sömnkontot. Och jag vet att det är normalt att barn gråter innan de vänjer sig med det nya. Men i vanliga fall hade mammor kunnat träffas på mammagrupper och öppna förskolan och på barnvagnspromenader och få lätta sina hjärtan tillsammans. Höra andras erfarenheter, höra att man inte är ensam och känna en samhörighet och delaktighet, få tips och råd eller bara helt enkelt "spy" ur sig alla sina känslor till andra i exakt samma situation. Men nu får vi inte det utan jag ska kämpa hela dagarna och nätterna med noll sömn och dåligt samvete utan att få träffa någon att lätta på hjärtat till. Man är tvingad till att gå hemma och grubbla i sin ensamhet istället. Något som absolut inte är bra för den psykiska hälsan. Detta gäller inte bara mig, detta är bevisat med forskning. Människan behöver gruppsamhörighet och att få dela sin börda. Och alla ni som "är ensamma hemma hela er fritid" men som jobbar. Snälla håll bara tyst i denna fråga. Ni träffar i alla fall kollegor... Som föräldraledig i en pandemin med restriktioner om lockdown så träffar jag ingen. INGEN... Inte ens en jobbig chef eller en gnällig kollega. Ni får i alla fall byta några ord med ett annat ansikte några gånger i veckan.

Så ja ni förstår ju. Det är liksom dubbelt upp. Jag är ledsen och besviken för allt jag missar och inte får göra och jag är trött och slut som person och får inte utlopp för mina behov på grund utav isolering. Ja och sen är min hörsel typ helt förstörd också eftersom jag har en liten person som gallskriker i timmar ca 2 cm från mitt öra varje natt. Så om ni undrar varför jag hör dålig nästa gång ni träffar mig så har ni svaret där. Kul i jul och så.

Läste förresten i nyheterna om att studenter i Linköping hade haft fest med typ 400 personer under valborg. När vi har personlig lockdown med restriktionerna: "träffa inga andra än de du bor med". Tack så jävla mycket era egoistiska jävla as. Vi har levt i den här pandemin i över ett år nu. Jag vill inte leva i den i fem år till och förlora precis hela min mentala hälsa och hela småbarnstiden med min son. SKÄRP ER! Titta på Nya Zeeland. 7 veckor stenhård karantän som alla följde. Sen var smittan helt utrotad i deras land och de kan nu leva som vanligt med konserter, fester osv. Här står vi nu. Vi har haft restriktioner i över ett år men eftersom ingen följer dem så får vi fortsätta leva på detta skitsätt. Avskärmade och deprimerade. JÄVLA RICKSPUCKON är vad ni är jävla egoister. (Alla ni nära och kära som sköter er, ni vet att det inte är er jag talar om). Puss hej och tack för mig.

Väldigt deppig och tråkig text så jag slänger in två bilder på min lilla plutt när han sover. Bara för att han är söt och jag aldrig vill att han slutar vara såhär gosig.