En fin helg
Och vilken helg vi har haft. De kom på lördag efter lunch så vi började helgen med lite kalasfika för att fira Dante. Vi fikade på en enkel version av marängtårta som mamma alltid gjorde till våra födelsedagskalas när vi var små och morotskaka. Sedan öppnade vi massor av paket. De hade nämligen inte bara med sig present från sig själva utan också paket från alla våra andra släktingar på Åland som av diverse olika anledningar så som jobb, sjukdom eller problem orsakade av pandemin inte kunde komma hit och fira. Jag tänkte att jag skriver ett inlägg senare i veckan där jag visar vad Dante fick för födelsedagspresenter för de är värda att visas upp. De var så fina och vi tackar så mycket för allt! Det var dessutom inte bara Dante som fick paket. Även Jesper och jag fick försenade födelsedags- och inflyttningspresenter.
Efter paketöppning var det bus och lek innan vi lagade middag och åt ihop för att sedan bänka oss i soffan och titta på melodifestivalen, dricka bubbel och äta en hejdlöst massa snacks. Dante var ovanligt kvällspigg och fick därför vara vaken under mellon han med. Man måste ju passa på och ta vara på den korta tiden min familj hade möjlighet att vara här. Dante visade oss också hur man ska göra när man gillar en låt. När Sannex bidrag började spelas så började Dante dansa. Och han dansade och dansade och dansade medan vi skrattade åt den lilla showmannen som skrattade lika mycket han. Så mysigt!
Idag fortsatte vi att njuta av helgen genom att duka upp storfrukost. Efter frukosten gick jag, Dante och min familj på en nästan två timmar lång promenad i vårvädret. Solen sken från en klarblå himmel och värmde otroligt mycket. Så mycket att vi ganska snabbt tog av oss jackorna. Efter promenaden åt vi lite lunch ihop följt av lite sällskapsspel medan Dante sov sin dagliga vila. Vid tretiden var det tyvärr dags att säga hejdå eftersom min familj var tvungen att åka mot färjan, hem till ön igen. Hade det inte varit på grund utav pandemin hade de kunnat stanna längre då de hade fler lediga dagar men nu när det är en pandemi behövde de använda sina lediga dagar för att sitta i karantän hemma på Åland efter vistelsen här i Sverige. Det är alltid lika jobbigt att behöva säga hejdå eftersom jag står min familj väldigt nära och älskar att umgås med dem. Extra jobbigt blir det ju nu när man inte vet när vi kan ses igen på grund utav rådande omständigheter i världen. I normala fall hade man ju bara kunnat åka över en helg när man känner för det men nu är det ju krav på både svindyra covid-test och karantän när man reser så det blir ju rätt svårt att få till det på ett hållbart sätt både med tid och ekonomi. Jag ville inte att helgen skulle ta slut så de skulle vara tvungna att åka och jag saknar dem redan, som alltid. Men jag är i alla fall så tacksam att de tog sig tid och råd att komma hit trots allt. De har liksom inte bara tagit ledigt och betalat båtbiljetter och bensin för resan utan de har också betalat ca 7000kr bara för att ta varsitt covid-test då det är krav på ett negativt test vid inresa till Sverige för icke svenska medborgare. Då känner man sig älskad och viktig för sin familj, när de är villiga att betala sådana stora summor utöver själva resekostnaderna, bara för att få träffa sitt barn och barnbarn i så lite som ett enda dygn. Tack älskade älskade familj. Ni betyder så mycket för oss!
Efter att min familj hade återvänt hem blev Jesper, Dante och jag bjudna på fika hos en tidigare arbetskamrat till Jesper som dessutom har två barn som jag haft på min avdelning på jobbet. Så vi åkte dit och åt lite rabarberpaj ute i deras trädgård. Det var gott och trevligt men allra bäst var nog att se hur lycklig Dante blev över att få träffa andra barn. Jag blir faktiskt lite ledsen över att Dante, som är så social och utåt, knappt får träffa några andra barn alls på grund utav den här jävla pandemin. För det märks verkligen hur mycket han tycker om andra barn då han blir helt lycklig och verkligen kommer igång med att leka och busa de få gånger han får träffa andra små människor. Det är ju också väldigt utvecklande för barn att träffa och ta modell av andra barn vilket tyvärr blir lidande just nu... Innan vi åkte hem igen fick vi i alla fall med oss en trehjuling som tjejerna hade växt ur och som de ville ge till Dante och det tackar vi ju för!
Nu är helgen slut och i morgon börjar vardagen igen. Men det känns som att vardagen hemma med Dante kommer ändras lite nu. För i lördags så knäckte Dante koden. Han har nämligen ganska länge nu (ganska exakt en månad) tragglat med att börja gå. Han har sen den 23 januari, när han tog sina första steg utan stöd, bara tagit mellan två och fyra steg åt gången innan han tappat balansen och satt sig ner alternativt blivit osäker på sin egen förmåga och övergått till att krypa igen. Men i lördags så tog han sin första längre "promenad" och sedan fortsatte han att vid fler och fler tillfällen gå längre och längre sträckor helt själv utan varken en hand eller en gåvagn att hålla i. Och genast när han började gå lite mer så kändes det som han blev väldigt mycket äldre och större. Lite roligt egentligen hur mycket en sån liten utveckling kan förändra känslan kring en person. Plötsligt gick han från en krypande bebis till ett gående barn. Det var ju extra kul också att det släppte för honom medan hans mormor, morfar och moster var här och fick se det i verkligheten. Chansen för att han skulle lyckas pricka in det så perfekt var ju rätt så liten med tanke på hur sällan vi tyvärr har möjlighet att ses just nu.



Hej och tack. Det var mysigtnoch kul och känns oerhört bra att vi setts och tankat lite iom att man inte vet hur framtiden blir.
SvaraRaderaKul också att se Dantisen börja gå, se honom sprattlig och dansande vid mellon.
Puss och kram Holkfolket