Öroninflammation

Igår var Dante klädd i gråa byxor och en tröja med en nallebjörn på och gjorde inte så mycket mer än levde upp till sin outfit då han gosade, busade och kramades hela dagen. Han har blivit en riktig liten krambjörn. Han kan utan problem leka för sig själv, ganska länge för att vara så pass liten och inte ha så stort tålamods- och uppmärksamhetsspann, men kommer med jämna mellanrum och söker kontakt genom bus eller gos med oss innan han återgår till att leka och pyssla på för sig själv. Det är riktigt mysigt måste jag säga och man blir alldeles tårögd av hur gullig han är som visar så mycket kärlek. Så fort han kommer upp i min famn så lägger han nämligen armarna runt halsen på mig och lutar huvudet mot min axel och bara kramar om mig som en liten koalaunge. Han kan även sitta och titta på saker och plötsligt bara luta sig mot oss och liksom sitta/ligga där och mysa. Här satt han exempelvis och kramade om Jespers arm så gott han kunde när han satt i sin matstol och Jesper pratade videosamtal med Dantes farmor.

 

Idag var jag duktig och vuxen. I normala fall tycker jag inte om att ringa olika samtal till exempelvis arbetsgivare, vårdcentraler eller försäkringskassan och så vidare utan skjuter ofta på det så länge jag kan. Just vården kontaktar jag dessutom extra sällan då jag ofta tänker: "Äsch det är nog bara något som går över. någon helt naturlig krämpa som kan komma och gå för vem som helst."  Hittills har det ju inte varit något allvarligt utan det har alltid när jag struntat i det varit något som gått över av sig själv men igår började jag få ont i höger öra. Det kändes ungefär som att någon satt och stack mig i örat med en nål. Örvärk är inget jag "brukar" få, sådär som jag kan få en förkylning, huvudvärk eller urinvägsinfektion lite nu och då men som går över efter någon dag med värktabletter och huskurer. Så i morse tog jag mig faktiskt i kragen och ringde vårdcentralen för att se vad de trodde och de gav mig en tid till läkare direkt. Det visade sig vara inflammation i örongången så nu ska jag ta droppar med antibiotika och kortison, tre gånger om dagen i en veckas tid. 

Däremot var det ju hjärtskärande att gå hemifrån. Eftersom Jesper är hemma om dagarna just nu så lämnade jag självklart Dante hemma med honom istället för att släpa med honom till vårdcentralen. Dante är ju dock, som jag nämnt förut, väldigt mammig just nu så han klamrade sig fast vi mig när jag kramade om honom och storgrät när jag skulle gå. När jag kom hem kröp han upp i famnen på mig och kramade mig som om jag varit borta flera dagar. Han har det ju bra med sin pappa men är ju ändå jobbigt att höra och se honom så ledsen eftersom han är så fäst vid mig nu och rädd att jag ska försvinna och inte komma tillbaka. Lilla älsklingen. 

Här är han också, dagens lilla älskling, i ett superfint set bestående av en vit t-shirtbody med massa svarta löv och små Musse på och svart-grå melerade hängselbyxor med en stor Musse på. Så gulligt!