Ja jag är väl egoistisk då

Två fartfyllda dagar har passerat och så mycket roligt vi gjort. I onsdags började vi dagen med det första tillfället av flera (om de nu inte blir inställda) i en kurs i vägledande samspel. Kursen leds av pedagogerna på den öppna förskolan som vi brukar vara på. Kursen hålls också i öppna förskolans lokaler och barnen är med så det är en väldigt lättsam kurs med fokus på hur vi kan tänka kring vårt föräldraskap för att skapa så goda relationer som möjligt mellan oss och barnen. Vi satt, under kursen, på golvet och lyssnade medan pedagogerna berättade om olika sätt att tänka och förhållningssätt och sedan fick vi diskutera kring egna erfarenheter från vår uppväxt och vårt nuvarande föräldraskap medan barnen lekte och socialiserade. Det var både väldigt trevligt och nyttigt att dela med sig av erfarenheter och upplevelser med andra i samma livssituation som en själv.

I torsdags började vi dagen med mitt andra mammaträningspass på Norrköpings träningscenter. Dante var såklart med eftersom han tyckte det var så otroligt roligt sist han var där och bara kröp omkring och skrattade. Det är så jäkla skönt att ha börjat med träningen igen. Jag inser verkligen hur mycket gott träningen gjort mig tidigare, inte bara fysiskt utan också psykiskt och hur viktigt det var för mitt mående att jag äntligen börjat igen.

Efter träningspasset tog vi oss till biblioteket på babydisco tillsammans med Sofie och Melker. Vi dansade under discokulan, lekte med ballonger, hade sångstund och biblioteket bjöd på majskrokar till barnen och fika till de vuxna. Avslutningsvis fick vi också varsin goodiebag innehållande en bok och en ballong. Boken hette passande nog "Vi går på babydisco".  

 När vi kom hem igår möttes vi dock av dåliga nyheter. Antalet bekräftade fall av covid-19 har ökat och nya hårdare restriktioner införs. Restriktioner som i princip säger att vi inte ska göra någonting annat än vara hemma och bara träffa familjen. Enligt de nya råden ska vi inte vistas i inomhusmiljöer så som butiker, köpcentrum, bibliotek, badhus, gym och så vidare. Vi ska inte heller gå på sportevenemang, syssla med sport och träning eller tävla och vi ska bara träffa de som hör till vår familj. När dessa restriktioner kom blev jag så arg. JA jag vet varför vi har restriktioner. JA jag tar covid-19 på allvar. Men det slog så hårt att precis allt som får mig att må bra som jag PRECIS fått börja med ställs in och "förbjuds". ALLT.

 Jag vet inte hur många gånger jag fått läsa på sociala medier och höra från personer att: "Det viktigaste är att folk inte dör och att vi avlastar vården. Vi får sluta vara egoistiska. Så farligt är det inte att isolera oss ett litet tag. Det är en liten uppoffring för det viktigaste, nämligen samhällets säkerhet och hälsa". Och ja jag håller med. Självklart vill jag inte att folk ska bli sjuka och behöva intensivvård och i värsta fall dö. Det är ju självklart att jag inte vill. Men jag måste ju ändå få uttrycka min ilska, frustration och besvikelse? För när jag anpassar mig efter dessa nya restriktioner så offrar jag mig själv. Nu kanske ni tycker jag låter onödigt dramatisk men det handlar inte om att: "Åh det är så synd om mig som inte får göra vad jag vill" utan det handlar faktiskt om mitt psykiska mående. Alla är vi olika personligheter. Vissa är introverta och laddar energi genom att vara ensamma. De mår bra av att vila från folk och "bara var". Andra är extroverta och laddar energi genom sociala kontakter. Jag är extrovert. Jag har ett enormt stor behov av att träffa folk och "prata av mig". När jag bodde på Åland hade jag utöver mina vänner en otroligt nära relation till min familj och mina släktingar som är sociala individer och gärna ses och äter mat, dricker något glas, spelar sällskapsspel och pratar skit i timmar. Där fick jag min urladdning av hjärnan och laddade upp med energi genom sällskapet. När jag flyttade till Sverige förlorade jag hela det nätverket och blev istället helt beroende av att vännerna ville ses. Jag saknar min familj och släkt helt sinnessjukt mycket och har liksom kompenserat den tomheten med att vilja umgås väldigt mycket med kompisar och gå ut och göra aktiviteter och få socialt utbyte med andra. Nu med de här nya råden "får" jag bara träffa Jesper och Dante. Ingen annan. Det blir liksom lite enformigt. Andra har ju även familj i form av sina föräldrar som kan komma på besök lite nu och då. Men jag har ju inte den möjligheten. Så när Jesper och jag tröttnar på varandras sällskap har jag ingen. Ingen annan att träffa och prata med. Inget att göra. 

Vid tidigare tillfällen när jag bara varit hemma i flera dagar och inte träffat någon annan människa så har jag mått riktigt dåligt och humöret har blivit kaos. Det liksom kryper i hela kroppen samtidigt som det känns som huvudet är fyllt till bredden och kommer explodera när som helst om inte tankarna får ventileras med någon annan människa. Som sagt, vissa kanske tycker jag överdriver, men jag mår på grund utav min personlighetstyp verkligen inte alls bra av isolering och ensamhet. Jag har ett för stort behov av att känna social samhörighet. Jag blir ledsen och arg och frustrerad och tyvärr är det ju Jesper som blir lidande då humöret går ut över honom. Dessutom blir jag trött, energilös och helt nere när jag inte kommer ut och gör något och träffar människor. Jag liksom sjunker ner i ett träsk av destruktiva tankar som både leder till dåligt självförtroende och till att jag inte orkar med att göra de dagliga uppgifter jag borde göra med hem och barn. Att jag nu inte ska få träffa mina vänner, eller gå till öppna förskolan och ventilera med andra mammor, eller ens gå till min träning och i alla fall få ladda ur hjärnan genom en fysisk urladdning... Jag får panik bara av tanken på det.

 Vi skulle exempelvis ha åkt till Örebro i helgen och hälsat på Jespers syster och Dantes kusin men det blev inställt och besvikelsen är total. Vi har inte gjort ett piss (ursäkta språket) på flera helger och jag spyr snart på att sitta hemma och glo i väggen. Jag hade därför verkligen sett fram emot att bara få komma iväg lite... Få lite miljöombyte och umgås med människor vi tycker om. Jag hade ju planer för fars dag nästa helg också men det är väl också bara att ställa in... Och dopet ska vi inte ens prata om...

Just nu sitter vi och väntar på besked från kyrkan huruvida de kommer ställa in dopet eller låta oss ha dopet ändå trots de nya råden. Är det så att vi inte hör något av kyrkan så kommer vi ha dopet. Folk kommer säkert tycker vi är egoistiska och att vi är en del av problemet som inte följer råden med att inte ordna fest men vi har redan skjutit på detta dop som vi ursprungligen hade tänkt ha i våras. När restriktionerna sedan lättade bokade vi in dopet och har nu planerat och ordnat och längtat så mycket. Vi har liksom redan beställt tårtor, betalat för dopinbjudningskort, pynt, mat och så vidare och mina föräldrar har tagit semester för att kunna komma hit och sedan sitta i karantän på semestern efter de varit här då Finland har regler om 10 dagar karantän efter vistelse utanför Finland. Så det är lite för mycket pengar och jobb för att ställa in nu med så kort varsel. 

Och ja, om vi får ha dopet kommer vi naturligtvis duka så det är ordentligt med avstånd mellan borden. Det kommer finnas möjlighet att tvätta händer och vi kommer även ha handsprit överallt. Vi har redan på dopinbjudningarna gått ut med att vi har noll tolerans på att folk med symptom kommer och vi skulle som max bli 35 personer i en kyrka och en festlokal som har plats för över 100 personer. Dessutom är det ju dop, det är ju inte som att folk kommer dricka alkohol och bli berusade och därmed få sämre föredöme. Men ja vi får väl se vad kyrkan säger först... Och folk får väl tycka att jag är egoistisk som blir ledsen. Som tycker min psykiska hälsa är lite för viktig för att bara slänga åt helvete. Och som vill hålla i dopet ändå.

Tack för mig. Nu ska jag ta en huvudvärkstablett och klistra på ett leende för Dantes skull.