Det stora matäventyret

Mat är skoj att bada i. I alla fall om ni frågar Dante. Vi håller, som jag berättat tidigare, på att vänja Dante vid annan mat än bröstmjölk. Från ca 4 månaders ålder fick han ju smakprover av allt mellan himmel och jord och från ca 6 månaders ålder började vi introducera små smakportioner. Vi har nu börjat ökat storleken på portionerna. Än så länge är det bara frukosten och middagen som det är rutin på. Däremellan ammar vi som vanligt. Vi vill ju inte chocka magen med att gå från ingenting annat än amning till tre fulla måltider direkt utan börjar med ett mål på morgonen och ett på kvällen. Lunch tänkte jag att vi introducerar när frukosten och middagen kommit upp i sån storlek att de är fullvärdiga måltider och vi ser att magen (och intresset) hänger med. Fram tills dess blir det mest som sporadiska "mellanmål" eller snacks om han får annan mat än bröstmjölk mitt på dagen.

Det är bara det att jag tror Dante har missförstått det här med mat. Istället för att äta maten så badar han i den. Eller använder den som solkräm. Det är lite oklart, men varje gång man ger honom mat så stoppar han in händerna i munnen vilket resulterar i att han får med sig delar av maten ut ur munnen igen och sen kladdas det med den överallt. På stolen, på magen, i ansiktet, i håret. Det är alltså storsanering av både barn och matplats efter varje måltid just nu. Men forskare säger ju att små barn behöver få kladda och leka med maten för att bekanta sig med den och skapa en god relation till maten för att vilja och våga äta den sen så vi skrattar mest åt det och flyttar över den lilla lortgrisen till badkaret efter att han ätit. Vilket ju inte är ett problem då Dante verkligen ÄLSKAR att bada. Så fort han ser någon form av vatten över huvud taget så börjar hans ögon bokstavligt talat lysa av lycka. 

 

Trots att mycket hamnar som ett tjockt lager bodyloition på hela Dante så kommer ändå en hel del ner i magen. Något som absolut inte hamnar i magen är däremot gröt. Det finns inget vidrigare på den här jorden än gröt om man frågar Dante. Jag har testat både att blanda ut den med mer vatten så den blir tunnare och slätare i konsistensen, jag har testat blanda i fruktpuré och jag har testat om och om igen men han bara kniper ihop munnen och vägrar äta. Om jag lyckas få in något i munnen så får han enorma kväljningar och börjar gråta. Så jag valde därför för ett tag sen att testa göra grötpinnar istället och se om det skulle bli mer populärt och det blev det definitivt.

Här är receptet jag använt mig av: 

• 1 banan
• 3/4 dl Sempers mild havregröts pulver
• 1/2 dl havregryn
• 1/2 tsk kardemumma
• 1 ägg
• 2 krm bakpulver
• 1 msk rapsolja

Först satte jag på ugnen på 175 grader varmluft. Sedan mosade jag bananen och blandade ihop den med de övriga ingredienserna. Jag lade på ett bakplåtspapper på en plåt och klickade ut lagomstora klickar som jag formade till små pinnar och så in i ugnen i 18 minuter. Klart! 

Jag vet inte om grötpinnarna är en hit för att gröten får en helt annan smak och konsistens eller om det helt enkelt bara är att han kan äta dem själv. Kanske är det en kombination av båda två. I vilket fall som helst är i alla fall Dante väldigt intresserad av att äta och plocka med maten själv. Det går för det mesta bra att mata honom med puréer (även om det blir kladdigt) men han är betydligt mycket mer intresserad av att äta om han får plockmat så att han kan äta det själv så därför varvar vi lite. Både lite matning med puré och lite äta själv med mat som går att plocka med händerna. Jag tänker ju att båda sätt har sina fördelar och jag vill ge honom de bästa förutsättningarna för att skapa en hållbar relation till mat livet ut och samtidigt träna upp de motoriska kunskaper som krävs för att äta utan hjälp.