Klart man måste slicka av vispen

Idag är en blandning mellan glädje och ångest. Först började dagen med glädje. Jag och Dante tog en promenad runt strömmen och fick sällskap av Sofie och Melker. Efter promenaden stannade vi till vid ett par parkbänkar och plockade upp grabbarna ur vagnarna för att amma men de var mer intresserade av varandra. Melker tittade på Dante och pratade på sitt bebisspråk och Dante sträckte sig efter Melker och kände på hans ansikte och händer. Det var kul att se dem börja interagera med varandra och att prata mammasnack med Sofie.

På eftermiddagen kom det som var orsaken till min ångest. Nämligen Dantes BVC besök. Eller rättare sagt, vaccinsprutorna. För det var inte besöket på BVC som var ångestladdat. Det är snarare bara kul att se hur mycket Dante vuxit varje gång. Utan det var det faktum att Dante skulle få två sprutor som var jobbigt. Jag är ju så orimligt rädd för nålar, sprutor och liknande så jag får alltid ångest när jag ska ta sprutor eller blodprov och det känns ännu värre när det är min lilla guldklimp som ska stickas. Förra gången Dante skulle få sprutor fick jag vänta utanför medan Jesper gick in med Dante. Jag började såklart storgråta när jag hörde min lilla älskling skrika då. Den här gången fick både Jesper och jag följa med in. Även om det fortfarande skar i hjärtat när han skrek till och sen började gråta så var det betydligt mer hanterbart när jag var i samma rum och såg att allt var bra och bara kunde titta bort när de stack för att sen vara där och krama honom och sjunga honom glad igen.

Nu är vi hemma igen och lillprinsen har varit pigg och glad ända sen han fick sprutorna. Hoppas det håller i sig så vi slipper biverkningar. Dante har I alla fall verkligen levt livet här hemma idag. Först fick han slicka av ena vispen efter att jag vispat grädde och det älskade han. Han försökte trycka in hela vispen i munnen och ville inte släppa den när jag skulle ta den igen. Sen fick han smaka frusen mango i sin smaknapp och det var också en hitt. Efter alla smakäventyr tyckte han det var dags att testa sina vingar och försöka krypa lite. Han lyckades en gång (alldeles själv) komma upp så han stod på alla fyra, på knä och på händerna och vinglade en liten stund. Med mammas hand som lite stöd under bröstet kom han sedan upp igen ett flertal gånger.