Ett år sen

Den 16 juni. Idag är det exakt ett år sedan graviditetstestet visade positivt och jag och Jesper fick reda på att vi skulle få en liten bebis. Jag minns fortfarande exakt vilken känsla jag hade i kroppen när jag såg att testet var positivt. Jag var så lycklig men fick samtidigt nästan lite panik. Det var allt jag hade önskat mig så länge men plötsligt blev jag rädd när jag stirrade på testet jag höll i handen. Rädd för hur jag skulle klara av allt. Att föda barn, att ta hand om ett barn. På heltid, inte bara på jobbet.

Nu har det gått ett år sen jag stod i badrummet och stirrade på graviditetstestet för att sedan alldeles skakig i hela kroppen gå ut i vardagsrummet och fram till Jesper och utan ett ord bara räcka fram testet till honom. Ett år sen Jesper tog tag i min hand för att hålla den stilla så han skulle kunna se vad testet visade. Ett år sen han sken upp, kramade och kysste mig och paniken jag kände släppte och jag bara tänkte ”Nu jävlar kör vi”. 

Och vilket år det varit! Först att få vara gravid. Att få bära mitt första barn i magen i 9 månader och känna hans sparkar och hans hicka varje dag. Det var så otroligt mysigt. Även om jag periodvis mådde sjukt illa, kaskadspydde och var sinnessjukt trött så älskade jag att vara gravid. Jag var så otroligt stolt över magen som bara växte och växte.

Sen att få uppleva en förlossning. Även om jag hade värkar i princip hela tiden i 26 timmar och jag var helt slutkörd av både smärta och rädsla så var det verkligen det häftigaste jag någonsin varit med om i hela mitt liv och så roligt. Att få hålla det lilla underverket för första gången var värt all smärta i världen. 

Och nu har Dante funnits hos oss i 3 månader och 21 dagar. Jag kan knappt fatta att han snart är 4 månader och att det redan är ett år sedan vi fick beskedet att han skulle komma till oss. Det är läskigt hur fort tiden går men jag är också så obeskrivligt lycklig. Det spelar ingen roll hur trött jag än är efter att ha ammat på natten eller hur många bajsblöjor och spyor jag får ta hand om. Att se Dante växa och utvecklas, lära sig nya saker och visa mer och mer av sin personlighet är den största rikedom jag någonsin kommer få och jag är lyckligare än jag någonsin varit. Är jag arg eller ledsen någon gång så behöver jag bara titta på min underbara lilla prins för att börja le som en idiot och känna hur det pirrar i magen av någons slags ”hur kan det vara sant? Hur kan han vara så perfekt?”-känsla. 

Tack Dante för att du gör mig så mycket rikare och lyckligare än någonsin förr. Du är så älskad min lilla vän.