Mammahjärtat

I morse läste jag ett inlägg i en facebookgrupp med mammor som var beräknade att få sina bebisar i februari 2020. En grymt bra grupp för oss mammor runt om i Sverige där vi kan ställa frågor, hjälpa och stötta varandra, ge tips och råd eller bara lätta våra hjärtan till andra som är i samma livssituation med lika gamla bebisar. Inlägget var av en mamma vars son diagnostiserades med en extremt ovanlig och svårbehandlad form av cancer redan när han var 2 dagar gammal och därmed fått spendera sina första månader i livet på sjukhuset. Dessutom har pappan och storasystern inte fått vara med på sjukhuset då det i dessa Corona-tider är begränsat att max en anhörig får vara med. Mitt hjärta gick i tusen bitar när jag läste deras berättelse. Förstå att leva med en enorm oro och sorg för sitt svårt sjuka barn och så får dessutom inte ens familjen vara samlad i den svåra tiden utan den ena föräldern måste gå hemma och vänta månad ut och månad in utan att få träffa sitt barn, som kanske inte ens överlever.

Jag har alltid brunnit för, och älskat djur och barn och har alltid tyckt att det är så fruktansvärt orättvist och sorgligt när just djur och barn blir svårt sjuka, allvarligt skadade eller dör. Djur och små barn är ju så oskyldiga, de har aldrig gjort något ont mot någon annan levande varelse eller vår planet. De är inte bittra kärringar som missunnar andra människor något eller egoistiska gubbar som bara ser ekonomisk vinning och sexobjekt. De är goda och oskyldiga och har hela livet framför sig. Men ända sedan jag fick barn själv så har historier om djur och barn som far illa, blir sjuka eller dör börjat påverka mig ännu mer. Om jag tyckte det var orättvist och sorgligt att ett barn dog i cancer förut så brister jag ut i gråt när jag hör samma historia idag. För nu är det inte bara oskyldiga små barn. Nu finns även tankarna ”tänk om det var Dante”. Plötsligt får man en så mycket djupare empati för barnet och föräldrarna, man förstår hela situationen på ett helt annat sätt. För fy vad rädd jag är, varenda dag, att något ska hända Dante. Jag är rädd att han plötsligt ska bli svårt sjuk och ligga på sjukhus med en osäkerhet kring om han ska klara sig eller inte. Jag är rädd att han ska råka ut för en trafikolycka och få allvarliga skador eller dö. Jag är rädd för att vi ska råka vara på fel plats vid fel tillfälle när någon terrorist utför ett dåd. Jag är rädd för att han helt plötsligt bara ska sluta andas i plötslig spädbarnsdöd. Ja jag kan nog lista hur mycket som helst. För det finns inget värre än att förlora sitt barn. Bara tanken på det gör mig gråtfärdig. Han är bara en liten oskyldig bebis som nyfiket undersöker världen runt sig. Det skulle inte vara rättvist om han skulle bli tvungen att spendera halva sin barndom på sjukhuset eller om han inte ens fick den chansen.

Ja ni ser ju hur oskyldiga och fantastiska barn är. Bilderna är från dagens promenad där vi stannade i en park och Dante bara tittade och förundrades över något så litet som hur gräset kändes mot handen och de gula maskrosorna. Så fin stund det var.