Varning för roman om mina känslor

Välkommen till en berg-och dalbanan av känslor. Jag har alltid sett mig själv som en känslomässigt stabil människa som pendlar ytterst lite i humöret oavsett om kroppen svämmar över av hormoner på grund utav mens, graviditet eller amning men just nu vill jag bara gråta och kasta saker kring mig. Jag behärskar mig dock och busar och gosar med min underbara lilla prins istället. För samtidigt som jag vill gråta och kasta saker av ilska så gör Dante mig så otroligt lycklig. Väldigt ambivalenta känslor helt enkelt. Och orsaken? De är flera men främst Covid-19/Corona.

Jag är ju, som jag tidigare berättat från Åland, en fantastisk liten ö mellan Finland och Sverige. 2015 flyttade jag till Norrköping för att studera till förskollärare och hade sedan planer på att flytta tillbaka till Åland när jag var klar med studierna, eftersom jag älskar Åland på alla sätt och vis. Det är dels en otroligt fin plats med nära till havet var man än befinner sig och dels ett i jämförelse med övriga världen, väldigt tryggt samhälle. Sen så har jag ju hela min familj och släkt där också. En familj och släkt som jag har, och alltid har haft en väldigt nära och bra relation till. Jag har liksom alltid bott nära både mormor, morfar, farmor, farfar och moster med familj så vi har umgåtts näst in till varje vecka och inte bara på högtider så som många familjer som har längre avstånd till släkten gör.

Som sagt har jag alltid haft en väldigt nära och trygg relation till familjen. Inte ens som tonåring tyckte jag att familjen var "pinsam" och jag var faktiskt hellre med på släktmiddagar än att smyga ut på fest med kompisar för vi har alltid haft en så varm och skojfrisk stämning i familjen/släkten. Inte heller var det särskilt mycket bråk om husregler, alkohol, barnuppfostran eller andra värderingar utan min familj har alltid präglas av ödmjukhet, tillit, kärlek och respekt. Jag skulle säga att det är ett väldigt välkomnande klimat i min familj. När familjen och släkten samlas och umgås, oavsett om det är över en liten kaffefika en vanlig vardag eller på stora högtider som jul och påsk så präglas umgänget av omsorg, skratt och galenskaper. Det har också alltid varit en väldigt mjuk och ömsint jargong mellan alla. I min familj har det aldrig varit några krav på att alla ska hjälpa till utan alla bidrar frivilligt och önskas det hjälp så bes det om det med en vänlig och önskande ton snarare än en tjatig eller gnällig. Inte heller lägger man sig i min familj, i och ifrågasätter hur någon väljer att leva sitt liv, träna, äta för mat, ta hand om sina barn och så vidare. Istället för en massa åsikter och ovälkomna "råd" så visar man empati, lyssnar och visar intresse för varandra och kommer med råd och åsikter enbart om råd efterfrågas eller om man är inne i en diskussion kring något specifikt ämne. Detta är naturligtvis något jag är otroligt stolt och glad över eftersom det gjort att alla mått bra och trivts i varandras sällskap samt att jag som barn fick en otroligt trygg och varm uppväxt med en stor släkt som socialt stöd. Mina lyckliga, roliga och mysiga barndomsminnen är liksom oändligt många. Detta är något som tyvärr många barn inte har då många växer upp med föräldrar som ständigt bråkar, föräldrar som har ett alkohol eller drogmissbruk, föräldrar eller släktingar som lägger sig i och inte respekterar familjemedlemmarnas enskilda kompetenser, åsikter och integritet så att det bildas irritation och sprickor i relationerna och så vidare.

Som sagt jag älskar att vara nära min familj och hade tänkt flytta tillbaka efter studierna. Men under studierna träffade jag Jesper. Killen som visade sig vara mannen i mitt liv. Och han, som är född och uppvuxen i Sverige var inte jättesugen på att flytta bort från Sverige. Så mina planer på att flytta hem till min paradisö blev avbrutna. Något som, eftersom jag har en sån bra relation till hela familjen och släkten och gör att jag saknar dem varenda dag, är väldigt jobbigt för mig. Men Jesper får väl helt enkelt se det som ett bevis på hur mycket jag älskar honom eftersom jag valt att stanna i Sverige för hans skull trots att min familj och Åland är så otroligt viktig för mig.

Nu har jag bott i Sverige i lite mer än 4,5 år och jag saknar inte familjen mindre för det. Snarare mer. För nu har jag och Jesper fått vårt första barn och jag vill ju naturligtvis att Dante ska få träffa min familj och släkt. Hans mormor, morfar, moster, gammelmormor, gammelmorfar, gammelfarmor, gammelfarfar, gammelmoster och alla andra. Självklart kommer han ju få träffa dem, det är ju inte som att vi bor på andra sidan jordklotet men som det är just nu blir det bara några få gånger om året eftersom det ändå tar nästan en hel dag att åka hem till ön. Så vanliga helger räcker knappt till. Det blir då i princip bara dit och vända, så vi behöver långhelger som exempelvis kring jul och påsk eller sommarsemester. Och långhelger och semesterveckor finns det ju inte överdrivet många av per år. Att det är så få gånger vi ses känns jobbigt för jag vill ju inte att det ska bli en sån där relation där Dante knappt känner igen släkten från gång till gång och blir blyg och bara ska gömma sig i min och Jespers famnar för att det var typ ett halvår sen han såg sin mormor och morfar sist. Jag vill ju inte heller att mina föräldrar ska missa hur han växer och alla framsteg han gör i utvecklingen och bara får se sånt på bild och film för att de får se honom så sällan. Nej jag vill ju att mina föräldrar ska få en massa tid med sitt första och hittills enda barnbarn.

Jag vill dessutom att Dante ska få växa upp som jag gjorde. I en fin natur ,som på Åland, med närhet till havet så man kan bada varje dag på sommaren, åka ut med båt och grilla på en ö i solen eller ro ut och fiska. Med skogen runt hörnet så man bara kan ta på sig skogsmullekläderna och traska ut i skogen och plocka bär, bygga kojor i granriset och ha picknick. Och såklart på landet, så att han kan leka själv ute utan att riskera att bli kidnappad eller pålurad droger av pundare utan där han kan plocka blommor i dikena, åka pulka och sparka boll i den egna trädgården. Där han bara behöver promenera en liten bit för att klappa hästar och kossor och lära sig att djur inte är farliga, att naturen är vacker och måste tas om hand och att frisk luft är nyttigt. Storstadens buller, avgaser, shopping, fester och stressiga tempo kan han härja i när han blir äldre sen. Att Åland dessutom har bättre fungerande vård, högre kvalitet på förskolor och skolor genom lägre antal barn per pedagog/lärare, bättre förskole- och skolmat samt högre läskunnighet samt bättre betyg och kunskapsnivå hos de barn som går ut grundskolan än Sverige gör ju inte saken lättare. Jag har, sedan innan jag ens fick barn, haft ångest över att sätta mina barn i svensk förskola och skola när jag vet hur mycket bättre den åländska förskolan och skolan är. Ja jag vill helt enkelt att han ska få en lika värdefull och trygg uppväxt som jag när det kommer både till naturen och dess möjligheter, ett tryggt samhälle, bra skola och så vidare men allra främst vill jag att han ska få samma uppväxt och relation till familj och släkt som jag. Att bara kunna hoppa i stövlarna och på 10 minuter promenera till mormor och morfar för att äta söndagsfrukost eller åka till farmor och farfar på middag och väl där kunna fråga "mamma, får jag sova över hos farmor och farfar?" utan att det är något som måste planeras flera veckor på förhand på grund utav långa avstånd.  Jag vill att han, precis som jag ska få känna att släktingarna inte är släktingar utan familjemedlemmar. Att han får lära känna dem ordentligt och känna sig nära dem så att han självmant väljer att umgås med dem och inte väljer bort dem för annat eller känner att besöken är påtvingade. Att han får en massa roliga och mysiga minnen med dem precis som jag.

 Allt det här är tankar jag tänker dagligen. Hur mycket jag önskar att jag kunde packa ner Dante, Doris och Jesper och flytta till ett fint hus på Åland så jag och Dante skulle få vara nära släkten. Men tyvärr kan jag ju inte bara göra det. Jag måste ju även respektera min älskade pojkvän och sambos känslor och önskningar. Så ända sen vi blev tillsammans har vi gjort så gott vi kunnat med att åka och hälsa på så ofta det gått men ända sen Dante föddes för lite mer än 5 veckor sen har en pandemi-skit förstört allt för oss. Dels skulle min familj kommit och hälsat på Dante när han var nyfödd men på grund utav regler som infördes på mammas jobb för att minska smittspridningen av covid-19 kunde de inte komma. Som jag nämnde tidigare brukar Jesper och jag ta tillfället i akt och åka över och hälsa på under just högtider och långhelger och hade därför tänkt åka över och hälsa på hela familjen och släkten i påsk. Vi har liksom på grund utav min graviditet och Jespers jobb inte varit på Åland och träffat familjen sen julen 2019. Men tro fan att vi ska få åka (ursäkta språket). Nej på grund utav det här nya viruset som härjar så valde alla färjor till Åland att ställa in sina turer till efter påsk. Så fast vi alla är friska så kan vi rent fysiskt inte ta oss till ön. Efter att jag gråtit lite över det faktum att jag inte får fira en högtid med familjen (som jag alltid gör och som är viktigt för mig), att jag inte träffat mina mor- och farföräldrar på 3-4 månader och att Dante bara växer och blir större och större utan att min familj och släkt får träffa honom ställde jag om och tänkte "Ja det är väl bara att åka så fort färjorna går igen efter påsk". Men fan heller att det ska vara så lätt. Nu har Åland infört inreseförbud och förlängt tiden som färjorna inte går ytterligare. Så nu är vi helt avskärmade från min familj fram till sommaren. Minst. Om det inte förlängs ytterligare för än så länge ser jag inget slut på den här jävla pandemi-skiten. (Bryr mig inte ens om att be om ursäkt för språket längre). Jag saknar bara min familj så sjukt mycket och jag tycker det är så jävla jobbigt att de inte kan umgås med Dante.

Sen kan vi ju tillägga att vi inte heller kommer ifrån det faktum att min mormor, morfar, farmor och farfar ju såklart börjar bli till åren (även om man inte kan tro det om man ser till deras mentalitet och livsglädje) och varje dag, vecka, månad och år som går så blir så mycket viktigare att ta tillvara på. Ingen lever för alltid och jag vill att mormor, morfar, farmor och farfar ska få träffa sitt barnbarnsbarn så mycket som möjligt och att Dante ska få träffa dem så mycket som möjligt innan det är för sent. Detta är något som varit extra jobbigt nu i samband med covid-19/corona pandemin. Dante är redan över 1 månad gammal och min mormor, morfar, farmor och farfar har inte fått träffa honom en enda gång... Och de kommer inte kunna träffa honom på länge än. Detta är ju eftersom de tillhör riskgrupp och har behövt ta till försiktighetsåtgärder och inte bara kan åka hit och utsätta sig för smittrisken hur som helst. Dessutom är de ju nu fysiskt avskärmade från oss då båtarna mellan Sverige och Åland inte längre går. Deras hälsa är naturligtvis viktigare än att de får träffa Dante medan han är liten men det gör ont i hjärtat på mig att Dante kanske är typ ett halvår eller ännu äldre innan de ens får se honom i verkligheten för första gången... Vill faktiskt bara gråta när jag tänker på det. Blir både arg, besviken och ledsen liksom.

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med detta inlägg. Är nog mest att jag ville "prata av mig" och "lätta på trycket" lite kring hur jag känner. Släppa ut känslorna lite och förklara att jag dels är ledsen för att jag vill bo på fina Åland och för att jag saknar min familj och släkt. Och dels att jag är arg på den här jävla pandemin som förstör mina möjligheter att ens åka till Åland och hälsa på så Dante kan träffa min (och sin såklart) släkt.

Tur i alla fall att min andra familj, min egen nya familj, finns och gör mig lycklig när jag deppar över att inte kunna vara med min Åländska familj. Jesper, Dante och Doris jag älskar er mer än ni anar!