2 månader av kärlek och glädje

Alltså denna helg hörrni, så härlig den varit med både middagsbjudning och picknick!

Jag vet inte hur många gånger jag som gravid fick höra eller läsa "domedags"-kommentarer om hur livet skulle försvåras när man fick barn. Det var allt från att man inte skulle våga vara ute bland folk i rädsla för sjukdomar till att man inte ens skulle hinna gå på toa om dagarna. Det är helt otroligt hur mycket folk (folk jag inte ens känner eller känner ytterst ytligt) tjatade om hur man inte skulle hinna och orka träffa sina kompisar, hur man blir låst hemma och att man måste ha färdig mat hemma som går att äta kall med en hand för man hinner inget annat.

Idag blir min lilla prins 2 månader och jag känner bara: ”varför målar så många upp det som att hela livet blir förstört när man får barn?” Vi har under dessa två månader som Dante funnits i vårt liv varit till Stockholm och hälsat på min familj, varit på dop i Örebro, gjort en babyfotografering, varit på massage, åkt på utflykt, fikat med kompisar, varit bortbjudna på middag och så vidare. Det som skiljer är att man har lite mera packning med sig och man har en liten grabb som stjäl allas uppmärksamhet. Visst får man anpassa sig lite, det är ju inte som att jag hoppar bungy jump med honom men jag är inte rädd för att socialisera mig. Det är snarare så att jag vill vara social och träffa folk. Både för min egna mentala hälsas skull och för att det är roligt att visa upp det finaste man har för nära och kära. Och så fruktansvärt svårt eller jobbigt är det inte att ha med en bebis på olika saker. Jag tror nämligen att de flesta har förståelse för om en bebis blir ledsen och skriker lite. Och blir Dante hungrig, ja då sätter jag mig och ammar. Blir han trött, ja då får han sova där det passar. Om det sen är i vagnen, i min famn eller på en filt på någons köksgolv spelar inte så stor roll. Så har jag och min syster också vuxit upp. Var mina föräldrar ute på ”galej” och vi somnade ja då fick vi sova där det passade bäst. Mina föräldrar begränsade sig inte och slaviskt körde på ”vi måste vara hemma klockan 8 för då ska barnen i säng”. Och inte är det några större fel på mig för det. Jag är frisk och glad och har bara en hel massa härliga minnen från min uppväxt.

Sen det här med att man måste äta maten i farten. Ja visst finns det dagar när grabben är mer ledsen och klängig och man får äta med en hand med honom i famnen eller vänta med dusch tills Jesper är hemma från jobb men för det mesta så funkar det hur bra som helst att sätta honom i babysittern en liten stund så jag i lugn och ro kan ta en dusch eller hänga tvätt medan han tittar på eller gosar med sin snutte. I fredags till exempel så storstädade jag hela lägenheten. Och då menar jag verkligen storstädade så att jag skrubbade golvlister, dammtorkade varenda yta i lägenheten, putsade fönster och skurade golv. Visst fick man ta pauser för att amma eller busa med Dante en stund men för det mesta satt han och tittade på när jag städade och jag pratade med honom under tiden och visade honom de olika sakerna jag gjorde eller så sov han. När Jesper kom hem från jobbet så var ju Dante med honom.

Så nä jag förstår verkligen inte varför så många överöser en med domedagskommentarer om livet med små barn. I lördags exempelvis, så var vi bortbjudna på middag hos en arbetskamrat till Jesper och inte var det några problem. Vi tog med babysittern, i vilken Dante satt och kikade medan vi åt och när han somnade för kvällen så bäddade vi åt honom på golvet bredvid bordet där vi satt.

Bäddat på köksgolvet bredvid min stol hos Jespers kompis.

Och idag satt vi inte heller och häckade hemma utan vi packade med lite fika och traskade iväg till folkparken där vi hade picknick tillsammans med mina kompisar. I 3 timmar var vi ute och njöt av god fika och ännu göttigare sällskap. Även det gick ju hur bra som helst och det var otroligt skönt både vädermässigt men också för själen och mitt psyke. Jag hade ju tappat det om jag inte fick vara social och umgås med familj och/eller vänner med jämna mellanrum.

Sen förstår jag ju att alla inte har en lika nöjd bebis så det blir svårare att få saker gjorda då man får bära och trösta mer och att inte alla känner sig bekväma med att amma bland folk men jag tycker ändå det är överdrivet mycket domedagssnack. Kan vi inte alla bara sluta skrämma upp blivande föräldrar och istället uppmuntra varandra till att våga ”fortsätta leva” och till att tro på att bebislivet inte behöver betyda total stress och vara låst hemma? Jag tycker snarare livet är lite roligare och härligare med bebis. För nu har jag livets finaste lilla människa att dela allt roligt med!

Livets finaste lilla människa som för övrigt blir 2 månader i dag. Jag kan inte fatta att tiden går så fort, samtidigt som det känns som att Dante funnits hos oss i en evighet. Det är liksom så självklart att han är en del av vårt liv nu, som att han alltid varit det.