Min förlossning

Jösses vad tiden går fort. Det är redan mars och 6 dagar sen jag födde barn och blev mamma till världens sötaste lilla guldklimp. Jag tänkte att jag skulle skriva en liten "förlossningsberättelse" över hur min förlossning var så jag varnar för att detta nog blir ett rätt långt inlägg och inget för den som inte gillar "too much information".

Allt började på tisdagen den 25 februari. Klockan var 07:15 och jag låg i sängen och pratade med Jesper som gjorde sig redo för jobbet. Plötsligt smällde det bokstavligt talat till två gånger i området kring magen och ryggen. Det lät ungefär som när man skjuter med en leksakspistol. Det var den konstigaste känslan då jag aldrig hört min kropp låta så förut. Inget mer hände efter det och Jesper åkte till jobbet.

Klockan 07:25 bestämde jag mig för att gå upp på toa och äta frukost. Jag hann bara ställa mig upp så kändes det som att jag kissade på mig. Det var vattnet som gick och jag sprang till toan med vatten rinnande längs benen. Direkt efter att vattnet gick började min värkar. Till en början var de väldigt glest mellan värkarna, kanske en värk på 20 minuter och det kändes mest som en lindrig, molande och knipande smärta i mage, rygg och ljumskar. Jag avvaktade en stund för att se att värkarna inte skulle försvinna och sedan ringde jag hem Jesper från jobbet samt ringde till förlossningen som ville att vi skulle komma in för en kontroll.

Lite efter 10 på morgonen kom vi in till förlossningen där de kollade fostervattnet och gjorde en CTG-kurva där de kontrollerade bebisens hjärtljud och mina värkar. Under tiden började mina värkar komma betydligt tätare och blev märkbart kraftigare men de var ännu väldigt oregelbundna. Det kunde variera mellan att komma 3 värkar på 10 minuter till att gå nästan 10 minuter mellan en värk och en annan. Nu gjorde det också så pass ont i magen vid varje värk att jag fick stanna upp och fokusera men smärtan var helt klart hanterbar utan någon större ansträngning. Vid 11:45 blev vi hemskickade igen för att invänta att värkarna skulle bli mer regelbundna och mer intensiva.

Vi åkte och köpte mat och spenderade eftermiddagen och kvällen i soffan. Värkarna började efter middagen att komma allt tätare och bli allt starkare. Jag jobbade på och tog värkarna med hjälp av värmekudde på ryggen och fokus på andningen. I huvudet snurrade samma mantra om och om igen vid varje värk. "En värk närmare Dante, en värk som aldrig kommer igen".

Vid 23 tiden på kvällen kände jag att jag inte klarade av att hantera värkarna hemma längre och vi ringde förlossningen och fick åka in för ytterligare en kontroll. Inne på förlossningen gjordes ytterligare en CTG-kurva som visade att mina värkar hade blivit aningen mer regelbundna. Det gjordes en gynundersökning och de konstaterade att livmodertappen var utplånad och jag var öppen 3 cm. Vi skrevs in på förlossningen och Jesper fick gå ut och hämta väskorna från bilen. Nu var det officiellt, vi skulle inte komma hem igen utan bebis!

Vi gjorde oss hemmastadda i förlossningsrummet som vi fick och jag började med att hantera värkarna med hjälp av varm dusch samt att gå och hänga över ett gåbord. Klockan halv 2 på natten gjordes en ny undersökning och jag hade inte öppnat mig något mer trots 2,5 timmes regelbundet värkarbete. Eftersom jag fortfarande bara var öppen 3cm sattes värkstimulerande dropp in och i samband med det började jag även ta lustgas eftersom värkarnas styrka ökade drastiskt. Förutom det värkstimulerande droppet fick jag även antibiotika intravenöst eftersom det nu gått över 18 timmar sen vattnet gick och en långdragen vattenavgång innebär en ökad infektionsrisk.

Värkarbetet fortsatte. Jag spenderade nästan en timme på pilatesboll för att få en bra vinkel på bäckenet medan Jesper masserade min rygg och jag jobbade på med lustgasen men efter ett tag blev jag så illamående av lustgasen att jag knappt orkade lyfta huvudet. Klockan gick och jag kämpade med värkarna och lustgasfyllan.

Ytterligare en undersökning gjordes och barnmorskan konstaterade att jag hade öppnat mig 5 cm. Efter 21 timmar med värkar och med värkstimulerande dropp där dosen hade ökats var 20:de minut ända sen halv 2 hade jag bara öppnat mig 5 cm av 10 och jag kände att det här går inte längre. Värkarna var så starka att lustgasen inte längre hjälpte, jag mådde illa och var helt skakig i kroppen. Så klockan 04:30 bad jag om epidural. Jag hade dragit ut på det så länge jag bara kunde eftersom jag är så extremt nålrädd att jag ville ha ryggbedövningen som sista utväg. Barnmorskan ringde efter narkosläkaren som meddelade att hon kunde komma om 30 minuter.

När narkosläkaren kom vid 5 tiden på morgonen hade jag helt tappat kontrollen. Jag hade ingen ork eller styrka kvar i kroppen och jag låg bara och grät och kämpade med att andas igenom värkarna och kände mig helt borta. Smärtan var något från helvetet och till på det hade jag ångest och panikrädsla inför att läkaren skulle sticka mig i ryggen. Jag var så fruktansvärt rädd men oj vad underbar epiduralen var. Jag märkte inte ens när de lade epiduralen. Dels var jag så upptagen med att försöka överleva värkarna och fokuserade på Jesper som gjorde sitt yttersta för att lugna mig i min rädsla och dels gjorde narkosläkaren ett fantastiskt jobb. När jag trodde att de inte ens hade börjat lägga bedövningen sade hon att det var klart. Det enda jag hade känt var en känsla av att läkaren petade på min ryggrad med fingrarna, ungefär som att hon kände efter var hon skulle göra sticket men enligt Jesper som berättade hur det hade gått till efteråt så höll hon på och sprutade in bedövningen genom slangen när jag trodde hon petade på mig med fingrarna.

Och när epiduralen gjorde verkan var jag i himlen. All smärta var som bortblåst och jag var en helt ny människa. Jag kunde sluta använda lustgasen och därmed sluta känna mig full och jag kunde röra mig fritt. Värkarna kände jag inte av över huvud taget trots att de kontinuerligt höjde dosen av det värkstimulerande droppet och jag såg på monitorn hur värkarna kom och gick. Vid det här laget hade vi varit vakna i nästan ett dygn så jag sa åt Jesper att försöka få lite sömn medan jag inte kände av några värkar så Jesper lade sig för att sova. Själv hade jag rent tekniskt sett kunnat sova eftersom jag inte längre hade ont men jag var för upp i varv i väntan på vår lilla prins och av glädje över att må bra igen så jag kom inte till ro utan låg och lyssnade på musik någon timme och försökte vila men utan att kunna sova.

Under morgonen kom det in både läkare och barnmorskor som var lite oroliga. Lilla bebis hjärtfrekvens hade börjat studsa massor i samband med en del väldigt täta värkar så de stängde av det värkstimulerande droppet och genast blev hans hjärtljud normala igen. Men i och med att de stängde av droppet dog också mina värkar. Klockan 07:15, ett helt dygn efter att vattnet gått och värkarna startat gjorde de en kontroll och jag var öppen mellan 6 och 7 cm så det värkstimulerande droppet kopplades på igen och mera antibiotika sattes in. Med detta började jag känna ett starkt tryck mot ryggraden och svanskotan. Ett tryck som orsakade en smärta som barnmorskan sa att epiduralen tyvärr inte kunde ta bort. Smärtan var dock så pass lindrig att jag klarade av att andas mig igenom den. Jag bestämde mig därför att ta mig upp och sitta och studsa och rulla höfterna på pilatesbollen igen i ett försök att skynda på öppningsfasen lite.

Smärtan i svanskotan tilltog snabbt och vid 8:30-09 tiden på morgonen väckte jag Jesper som fick trycka på min ländrygg medan jag satt på pilatesbollen, hängande framåtlutad över sängen och med hjälp av lustgasen som jag fått återgå till försökte andas mig igenom värkarna.

Barnmorskan gjorde en ny undersökning och konstaterade att jag var 8 cm öppen men när hon såg att jag var på bristningsgränsen eftersom jag var helt slutkörd efter det långdragna värkarbetet testade hon att själv svepa undan hinnorna vid livmodermunnen med fingrarna. Den smärta som strålade ut i hela kroppen när hon tvingade min livmodermun att öppna sig var den värsta jag dittills hade känt i hela mitt liv. Det kändes som att hon stack in handen och bröt av min ryggrad. Men tack vare detta sa hon sedan att jag kunde börja krysta om jag kände ett behov av att krysta.

Och sedan började helvetet. Från 09 på morgonen började jag krysta. Om smärtan precis innan jag fick epiduralen var ett helvete så var smärtan under krystandet något från helvetets djupaste hörn. Allt gjorde så ont så jag höll på att bryta ihop fullständigt. Och jag kämpade och tog i mer än jag någonsin tagit i under hela mitt liv med träning och tävling och ändå kändes det inte som att någonting hände. Jag var övertygad om att han aldrig skulle komma och krafterna började ta slut fullständigt.
Då hörde jag hur barnmorskan och läkaren börjar prata om att de ska förbereda för klipp eftersom Dantes hjärtljud gick ner och då sket jag i om jag ens hade en krystvärk utan i ren rädsla för att bli klippt krystade jag som om mitt liv hängde på det och han kom ut. Klockan 10:58 på morgonen den 26 februari.

Jag minns verkligen ingenting från stunden när han kom ut. När jag i efterhand fått frågan vad det första jag tänkte när jag fick upp honom på bröstet är det bara helt blankt. Jag kan inte minnas att jag tänkte någonting. Allt gick så fort och jag var så slutkörd och jag minns bara att jag grät och typ klamrade mig fast vid honom när de lade upp honom på bröstet åt mig. Han var allt som spelade roll, hela min värld kretsade kring honom. All smärta var borta och jag låg bara och höll om honom.

Han var äntligen här. Totalt tog det ungefär 26,5 timmar från vattenavgång och första värk tills vår älskade lilla pojke kom till världen. Onsdagen den 26 februari, klockan 10:58. Han var då 52 cm lång och vägde 3660 gram och var helt perfekt. Jag må vara partisk som mamma men han var verkligen helt perfekt. Stora vakna ögon redan från början, en lång blond kaluffs, en fin aprikosfärgad hy och viktigast av allt, fullt frisk. Vår fina lilla Dante.

Efter förlossningen fick Dante ligga på mitt bröst medan ett flertal barnmorskor och läkare undersökte moderkakan och sydde de bristningar jag fick. Sedan fick jag duscha och Jesper och jag fick lite fika innan vi flyttade över till BB.
Eftersom jag hade haft en långdragen förlossning som börjat med vattenavgång var jag tvungen att stanna kvar på sjukhuset minst 36 timmar efter Dantes födsel för att de skulle kunna göra kontroller på honom var sjätte timme för att försäkra sig om att han inte fått någon infektion. Jesper och jag stannade därför två nätter på BB innan vi åkte hem fredagen den 28 februari.

Det var verkligen en obeskrivlig känsla att komma hem med vår lilla prins och känna att vi blivit en ny liten familj. Att jag blivit mamma och Jesper pappa. Så overkligt men så underbart.
Och ska jag kort sammanfatta min förlossning så var den värre än jag någonsin kunnat tänka mig samtidigt som det var den häftigaste upplevelsen någonsin. Jag trodde jag hade förberett mig och läst på och ställt in mig på en smärta utom denna värld men trots det var det som att springa rakt in i en stenvägg. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det ens kan vara möjligt att överleva den smärta jag upplevde och jag tappade all ork och all kontroll vid några tillfällen men när jag väl fick upp vår älskling på bröstet var all smärta och all rädsla värd det. Det var som att sköljas över av en våg av euforisk kärlek för den lilla människa som jag och Jesper skapat. Och samtidigt som förlossningens utdragna förlopp och smärta var näst intill traumatiskt var ändå upplevelsen på nått sätt bra. All personal på förlossningen var helt fantastisk och gjorde verkligen allt för att hjälpa och Jesper var min trygga punkt när jag mådde som sämst och fick mig att skratta och ha kul de stunder då smärtan inte var överväldigande. Samtidigt som jag aldrig någonsin vill gå igenom något sånt här igen så vill jag gå igenom det igen. Jag vill inte uppleva smärtan igen men det där dygnet med Jesper var ett av de känslomässigt intimaste dygnen vi haft tillsammans och det kändes som att vår relation verkligen växte och utvecklades när vi gick igenom detta fina tillsammans. Att få uppleva de krafter som kroppen bär på och tillslut få hålla sitt barn i sina armar för första gången var dessutom den häftigaste känslan någonsin.

 

Tack Dante för att du valde att komma och göra vår familj hel. Och tack Jesper för att du är den bästa pojkvän och pappa man kan ha. Det är tack vare er som gör att jag ändå kan uppskatta och faktiskt sakna något som kändes som ett helvete. För er skulle jag gå igenom all smärta i världen.