Födelsedagsfirande & falska förhoppningar
Igår kväll var jag hem till min kompis Elin som fyllt 25 och därför hade lite fest. Stort grattis vännen! Det var kul att komma ut och träffa lite vänner igen, det känns som det var evigheter sen sist då vi haft planer på olika håll, det är februari och folk har varit sjuka och så vidare.
På vägen hem från Elin strulade lokaltrafiken så spårvagnen som skulle kommit 23:23 dök aldrig upp. Efter att jag väntat i 30 minuter kom tillslut en ersättningsbuss istället. "Äsch det var ju inte så farligt" tänkte jag och klev på, men saken var den att bussen körde mig 2 (TVÅ!) hållplatser, sedan ropade busschauffören åt alla passagerare att kliva av för nu hade spårvagnarna börjat rulla igen så spårvagnen skulle komma snart. Sagt och gjort, alla passagerare klev av och på tavlan med spårvagnstiderna stod det "3 minuter" till nästa spårvagn. Men 3 minuter gick och ingen spårvagn dök upp. Sedan bytte tavlan helt plötsligt tid, nu stod de "30 minuter" istället för 3.
"Varför körde inte bara ersättningsbussen hela linjen när den ändå var igång? Först ska man stå och vänta i en halvtimme, sen får man åka 2 hållplatser för att bli avslängd och vänta ytterligare en halvtimme." muttrade en man bredvid mig som råkat ut för samma procedur. Efter en stunds väntan kom tillslut en ny ersättningsbuss som körde ända till ändhållplatsen, så hem kom jag men restiden blev ju tre gånger så lång som det skulle varit i normala fall. Och då kan ni tänka er hur en höggravid tjej mår efter det. Jo hon är kissnödig. Något brutalt kissnödig. Jag bokstavligt talat staplade in i lägenheten med kraftiga kramper i både mage och rygg och kastade mig på toaletten. Men kramperna höll i sig i upp över 2 timmar efter att jag kommit hem. Gissa om jag blev hoppfull. "Kanske denna lilla toahistoria satte igång något?" Tänkte jag medan jag kröp i säng. Men icke... Efter några timmar försvann kramperna och jag somnade.
Så här sitter jag nu, med beräknad födsel på tisdag, om 2 dagar, och känner absolut ingenting annat än hur lillprinsen bökar runt i magen och antagligen tycker att det är väldigt trångt. Kom igen nu lilleman, vi längtar ju efter dig!
På vägen hem från Elin strulade lokaltrafiken så spårvagnen som skulle kommit 23:23 dök aldrig upp. Efter att jag väntat i 30 minuter kom tillslut en ersättningsbuss istället. "Äsch det var ju inte så farligt" tänkte jag och klev på, men saken var den att bussen körde mig 2 (TVÅ!) hållplatser, sedan ropade busschauffören åt alla passagerare att kliva av för nu hade spårvagnarna börjat rulla igen så spårvagnen skulle komma snart. Sagt och gjort, alla passagerare klev av och på tavlan med spårvagnstiderna stod det "3 minuter" till nästa spårvagn. Men 3 minuter gick och ingen spårvagn dök upp. Sedan bytte tavlan helt plötsligt tid, nu stod de "30 minuter" istället för 3.
"Varför körde inte bara ersättningsbussen hela linjen när den ändå var igång? Först ska man stå och vänta i en halvtimme, sen får man åka 2 hållplatser för att bli avslängd och vänta ytterligare en halvtimme." muttrade en man bredvid mig som råkat ut för samma procedur. Efter en stunds väntan kom tillslut en ny ersättningsbuss som körde ända till ändhållplatsen, så hem kom jag men restiden blev ju tre gånger så lång som det skulle varit i normala fall. Och då kan ni tänka er hur en höggravid tjej mår efter det. Jo hon är kissnödig. Något brutalt kissnödig. Jag bokstavligt talat staplade in i lägenheten med kraftiga kramper i både mage och rygg och kastade mig på toaletten. Men kramperna höll i sig i upp över 2 timmar efter att jag kommit hem. Gissa om jag blev hoppfull. "Kanske denna lilla toahistoria satte igång något?" Tänkte jag medan jag kröp i säng. Men icke... Efter några timmar försvann kramperna och jag somnade.
Så här sitter jag nu, med beräknad födsel på tisdag, om 2 dagar, och känner absolut ingenting annat än hur lillprinsen bökar runt i magen och antagligen tycker att det är väldigt trångt. Kom igen nu lilleman, vi längtar ju efter dig!
Kommentarer
Skicka en kommentar